I fredags funderade lite om jag inte kunde komma på några riktigt roliga godis till Hathil. De ska ju, som bekant, vara nästan fettfria så det blev en del letande genom kyldiskar både på OBS och på LIDL. Jag var egentligen ute efter gnocchi eftersom det inte finns en enda Schupfnudel på hela stan. Färska gnocchi fanns det tyvärr inte heller så att jag nästan hade gett upp när jag såg en påse med färska tortellini, fetthalt 6 %. Hathilmat!

Anledningen till godissöket var rallylydnadskursen som vi skulle ha under helgen. Jag ville ha en hund som skulle verkligen tända på allt som jag skulle visa. Och jag fick en sådan. Det verkar inte finnas något bättre än just tortellini. Han blev helgalen, bet mig i armen på fredag kväll när jag skulle testa dem. Sedan blev det lite svårt att visa och förklara något på kursen eftersom hunden gör i bästa fall en massa övningar när den egentligen ligger plats (helt otroligt hur mycket rörelse det kan finnas i en hund som ligger med hakan i golvet). När han låg stilla skällde han. Skönt att en gammal gubbe kan begeistra sig så men ändå...

På lördagen gick det ju någorlunda bra men när vi dessutom plockade fram ett hopphinder och en tunnel idag samt att vi plockade fram momentet ”Slalom mellan mattes ben” (han tycker det är sååå kul) var det kört. Först blev han så förtjust i en kombination att han svepade undan en hink med skylt (det är tillåtet att en glad hund har omkull sådana grejer med sin viftande svans men jag tror inte att det gäller för en vilt omkringfarande rumpa i en vänstersväng med sitt). Efteråt skulle han visa en hel bana men fick aldrig börja eftersom han inte slutade skälla. Gamla vanliga agility-Hathil...

Här får alltså Madde och Remuz hoppa in och visa banan, så bra att vara två stycken som delar på kursen:

Jag får faktiskt säga att det var fler som tyckte om tortellini. Vi fyllde matskålarna i momentet ”åttan runt matskålar” med dem och Oliver lyckades sno en bit. Det blev Olivers favoritmoment efteråt (fast kanske inte Anettes?). Sedan var det nog Bilbo som också tyckte mycket om den sorten pasta så vi kan nog varmt rekommendera Lidls tortellini efter den helgen.

Kursen blev jättetrevlig, även om man kan bli lite rädd i förväg när man har en massa mycket mycket erfaren folk på sin deltagarlista med mycket mycket duktiga hundar. Å andra sidan är det ju hur kul som helst om man helt enkelt kan plocka fram klass 3-moment och det funkar. Även om skyltarna kan vara kluriga:

Men det gör ju inget om man tar fel väg då och då, bara man kommer ihåg att svänga höger innan man kommer fram till det glödögda voodoomonstret:

En som tränar alldeles själv för sin roll i Mimulus-teatern medan matte håller på med något annat...

Skulle förresten önska att jag hade bilder med lite mer action på men jag hann inte ta fler kort än dem här. Kanske att någon annan kan hjälpa ut där?

Jana

Vad svårt det är...att träna målinriktat. Jag är jo en sån som helst bara lekar och har kul. Jag tycker inte om en massa upprepningar. Först på hemmaplan, sen i annan miljö och sen med gradvis ökande störmoment. Det gör att jag ytterst sällan får något beteende under stimuluskontroll..tråkigt, men så är det. Däremot bjuder mina djur på en MASSA spontana beteenden, som jag hade förstärkt någon gång (det värsta är, att jag fortfarande tycker att det är kul att titta på en som kör 5 trix samtidigt). Vardagen fungerar för det mesta därför att jag undviker vissa situationer och så kan man lösa en del problem med "Ligg! Stanna kvar!".

Men..varenda morgon kämpar jag mot samma problem: Vanda tar allt längre egna vägar under morgonpromenaden och då lyssnar hon inte längre på "Vanda, kom!". Jag försöker för det mesta inte ens ropa på henne. Hon är jo ändå inte fokuserad på mig. Jag är fullständig medveten om att jag behöver träna fokus med henne..och att jag borde vara mer spännande än skogen och viltspår. Men morgonpromenaden var tänkt som motion utan krav på hundhjärnor. Vi skulle bara strosa runt en timme. Hjärngymnastik finns det tillräckligt under dagarna sen. Om jag ska vara ärlig så startade jag en massa försök att ändra på Vandas avstickare, men det är inte så enkelt med en hund som är mån om att bibehålla sina vanor och en människa som hela tiden ändra träningen. Vanda är den som alltid gör samma sak vid samma plats och samma klockslag..och man kan bara med mycket tålamod ändra på detta. Och så är jag rätt duktig på att kringgå problemet: hon sticker inte när 1. hon agerar draghund, 2. i okänd terräng, 3. när jag lekar med henne eller om hon går "Fot". Att ha henne kopplad helt enkelt är ingen option, det är fortfarande ett inlärningsmoment ;-). Men jag vill också att hon ska kunna följa med på morgonpromenaden och slappna av och nosa utan att det finns risk för att hon försvinner. Det är nog dags för mer målinriktat träning..och UPPREPNINGAR! Hon tycker jo om rutiner! Eller så har någon annan ett bättre förslag...jag är öppen för det mesta. Jag kommer säkert också att lära mig någonting under vägen ;-)

Ari, Abbe och------------------------VANDA, KOM!----

Vi (Björk!, Hamar och jag) har varit duktiga och tränat på fotgående och ligg hela veckan. Med framgång: bägge lägger sig ned på knä utan hjälp, Hamar har redan en signal för detta också. Björk! bugar när jag står på hennes vänstra sida och vikar båda knän om jag står höger om henne (fusk, jag vet...jag tänkte att först lägga till signaler innan jag försöker byta sida..??). Bägge har blivit rätt så bra på att följa med vid min högra sida, dvs att de följa framåt bakåt och åt sidan. Björk! springer dessutom lika snabbt som jag, medans Hamar inte är lika pigg på det än (han kunde det jo förra året? jag väntar bara tills han blir snabbare..). Det intressanta är att de ändå har lärt sig olika saker.. För Björk! är det kristallklart att hon ska hålla huvudet bredvid min högra överarm (en underarms-längd avstånd)..hon bara springer runt framlänges och baklänges och ser till att huvudet hamnar där. ( Tack Anita Axelsson för inspirationen till det här förresten!). Hamar däremot försöker också att hålla sig vid min sida, men dessutom funderar han hela tiden på hur han ska sätta fötterna. Han är väldig noggrant med att korsa benen när jag går i sidled och att ta lika många steg baklänges som jag. Det är nog resultatet efter alla övningar förra året. Inte konstigt att han är långsamare, han räknar jo hela tiden, stackarn! De beter sig rätt olika under pauserna också: Hamar kan det där med passiviteten, han bara står där jag lämnat honom och vilar. Björk! däremot är tvungen att ta sig ett par varv i någon ordentlig gångart, typ snabb trav eller galopp och så går hon och hälsar på spegelhästar när hon har möjligheten. :-))

Så småningom vill jag gärna att bägge kan följa mig samtidigt, och så kanske två hästar till vid min vänstra sida. Vad kul det skulle vara, jag kunde göra "propellern" helt själv genom att bara vända mig!! Då behöver man snabba hästar vid utkanten och långsamare i mitten. Det kanske är bra att Björk! och Hamar är så olika!

Igår hoppade vi över morgonarbetet.. och bägge var missnöjda med detta och ville inte följa ut med de andra hästarna utan gav sig på Sigurd istället

("Snälla! Kan inte du jobba med oss idag?").

Kul! :-) Ari

Jämn fördelning just nu: det är tre stycken som shoppar i stan och tre stycken som är kvar på gården. Det som är lite spännande är att det är Ari, Sigurd och Abbe som har åkt iväg och Vanda fick stanna hemma hos Hathil och mig. Stackars briarden fick inte följa med eftersom hon är fortfarande blöt och ska inte få vänta i bilen. Imorse hade hon tydligen sprungit på bäcken och gått genom isen. Det hände inte mycket men kall blev hon ju och därför är hon kvar och får sitta i Hathils rum.

Hathil ligger och sover i buren för det mesta, fast han har lite kommentarer ibland (kuff .... kuff). Det är dock svårt att utreda om han menar stormen där ute eller gästhunden. Briarden själv sover insvept i Hathils targetfilt och verkar vara nöjd.

Det var inget problem alls att de andra inklusive Abbekompisen åkte iväg. Hon var tvärtom jätteglad att hon fick leka med sin favoritleksak utan att någon störde. Vi tog alltså några varv runt bordet, jag med gummihönans kropp framme och Vanda som skrattande jagade efter mig.

Efteråt spelade vi några omgångar ”Hitta hönan!” Det tyckte hon om och jag kan nu slå fast att även denna hund kan leta med nosen. Om den bara vill. Eller om den inte lyckas se hönan som är instoppad mellan TV:n och högtalaren.

Nu får vi hoppas att resten har vägarna förbi en gummihönsaffär och tänker på briardstackarn som sitter ensamt hemma med ett halvt gummihuvud, en bit av gummihalsen och en sönderbiten gummikropp (gummibenen har vi tappat bort under någon agilityträning förra vintern).

Jana

PS: Det lär nog vara blåsten som Hathil inte tycker om. Just nu knarrade det i taket som bara den och då kuffade han lite högre.

Nyårsafton är över nu och det har varit helt lungt. Inomhus alltså. Utomhus började det smälla redan vid sjutiden och blev sedan allt värre fram till kvart i ett eller så. Mer än vad vi har här ute på landet annars. MEN det var ingen som brydde sig mycket!

Hathil som brukade vara världens panikhund med sönderslitna dörrar, som vanligtvis fick tillbringa sin nyårsafton instängt i sin bur resp i koppel med mig som höll i andra änden med allt jag orkade, var rädd i typ fem minuter. Vi gick ut halv åtta och då small det ganska nära. Han kunde dock gå in, sprang inte som en galning. Inne satte jag på lite musik och han fick en omgång ljuspunkter (IR-terapi) till. Han såg inte helt glad ut men han gick och la sig frivilligt. Efter en halv timme var det över och vi lekte lite!! Han lyssnade till flera CD-skivor under kvällen och var helt nöjd. Halv tolv fick han ett tuggben och enda saken han blev nervös över var att jag skulle ta benet ifrån honom (han får inte ha ett sådant stort annars, kan inte smälta ner det). Det gjorde jag inte och jag hade en trött, lung och nöjd hund, på nyårsafton. Otroligt, vilken skillnad lite ljus på de rätta ställen kan göra.

Hästarna var också ganska lugna. De är ju vana både det ena och det andra i ljuseffektvägen och det var nog bara tre inackorderade unghingstar, dvs sådana som inte har sett en teater inifrån, som blev lite nervösa i början. Björk vaktade stoflocken men annars var det inte så mycket väsen kring fyrverkeriet. Vi lyckades dock få till en stampede i alla fall. Ari tänkte kolla vad hästarna håller med där ute och istället för att tända ljuset (???) gick hon runt med en ficklampa. Panik! Enstaka ljuspunkter kommer fram till oss, är säkert jättefarliga. Påstod unghingstarna och resten drogs med. Otroligt, vilken skillnad lite ljus på fel ställe kan göra.

Jana ;-)