Då var det dax igen...ikväll spelar vi "Hästfolkets totem" igen. Det har varit ganska lång sommarpaus för totemfolket. Vi fick repa på det ordentligt, förvånansvärd hur många detaljer man kan glömma..

Hästarna dåremot har vilat sig i form, dvs de kan sina roller bättre nu. De är verkligen bra på att komma ihåg koreografier!

Socki kan allt utantill, Eva har full sjå att hänga med, för nu är han snabb! Hamar har förstått att jag bara jagar honom på låtsas..han har en rätt svår uppgift och ska först vara rädd för mig och i nästa scen följa och vara tillgiven. Det var rätt shizofrent för honom i våras men nu verkar han har fattat :-). Tristan tycker att han borde ha en större roll och börjar bjuda på konster. Det betyder att han klänga fast sig vid mig och gör ingenting själv längre, puh! Lille Wille som aldrig har spelat teater förr är med och bara följer de andra unghästarna. Gamle Trölli är som fortfarande den mest pålitliga hästen på scen och spelar hur bra som helst. Jag tycker bra om "åsnan" som Trölli själv har skapat...synd att han inte längre får spela mah-jongg med killarna.

Vi har spelat in det hela med 2 kameror och hoppas nu på att nån redigera materialet så att vi kan lägga ut det (det är bara prao-shamanen och jaktledaren som kan sånt). Hej och ho på er två! (:-)))

Ari

När vi repade "Hästfolket" igår kom det ett gallskrik från läktaren. Jana-shamanen som hade paus och tittade på, hade nästan trampat på en av igelkotterna!

Det bor flera stycken här på gården, de brukar hålla hus i hästtäcken, bakom toan och på gödselhögen. De verkar trivas med alla kattluckor och använder de flitigt. För nåt år sen var det bara en igelkott, sen skaffade han tjej (de satt tillsammans i hästtäckeshögen och fräste när jag skulle hänga upp täckena..) och nu har de även född upp ungar.

Igår träffade vi alltså en av de (man vet väl aldrig om det är herr eller fru igelkott) i teatern..än så länge på läktaren. Där låg han/hon och sov, omedveten om att det är farligt att ligga mitt i vägen i mörker..Sen vaknade han-gäsp-och försvann inunder läktaren.

Kan inte mer dröja så länge och han är med på scen ;-).

Ari

Zara (en i ”hästfolket”) hade ett uppträdande i museiparken igår.  Hon hade vald väldig fin musik till sin dans (macedonsk och turkisk folkmusik) och dansar någon crossoverstil med orientaliska rötter. Tyvärr är jag inte så insatt i dessa dansformer, annars kunde jag kanske förklara lite bättre. Om ni vill veta mera om fusionbellydance och hennes danslektioner kika gärna in på hennes hemsida.

Vi som satte och tittade på henne blev genast inspirerade och vill gärna ta med mer av Zaras zigenaraktiga dans i teatern.  Det är så fin och så stämningsfullt!

Sigurd, som tog kortet, sa efteråt att Zara nog inte har särskilt många ben i kroppen...hon är så mjuk och behärskar verkligen isolationsrörelser!

Ari

Det har ju blivit så dumt att vi har en träningsblogg och en teaterblogg. För två år sen var det mycket mera skilda världar men numera visar vi ju det mesta av träningen även i teatern. Det har blivit mycket av en livsstil att vara ihop med djuren, lekar med de och uppträdar tillsammans.

Jag vet sällan vilken blogg jag ska välja för inlägget och därför hänvisar jag här till teaterbloggen en (förhoppningsvis) sista gång. Sen hoppas jag att nån går och slår ihop bägge bloggar.

Idag hade vi premiär med ”Göran och draken”, vårt program till de allra minsta.

Ari

OBS! Ari har ändrat URL till bloggen, det heter nu "teatermimulus"  istället för "isgardsdjur". Ni som skriver här får alltså logga in med "teatermimulus" nu och ni som har en länk hit vill kanske ändra den eftersom vi inte har någon aning varför och hur länge det fungerar med omdirigeringen. ;-)

Jana

Nu är de nya hästarna integrerade i sina flockar. Även Smilla får nu vara med "på riktigt". Hon har tydd sig till Björk, de står ofta och klia varandra.

Lilla Willi hade aldrig nåt problem med de andra valacker, han var från början mitt i flocken. Om en vecka ska han uppträda tillsammans med de ("Hästfolkets totem" andra premiär) och därför övade vi att vara på scen. Han trivdes där från början, gick runt, tittade och nosade på allt, slängdener mattor och hade rätt kul. Precis som alla andra lämnar inte heller han frivilligt scenen, vad kan det bero på, han är inte klickertränad (än, tror jag)?

Ari

... är förstås totalt onöjdig. Det kan han. Det som gamla hundar har däremot svårt för är att höra. Inte lyda, inte lyssna, höra. Jag vet att Hathil inte ser så bra som han gjorde för några år sedan och jag misstänkte att också hörseln skulle ha försämrats. Nu när jag inte upprepar mina kommandon högre när han inte lyder – jag har ont i halsen och därför får första gången räcka, även om det är lite lågmält – har jag svårt att få in min hund i bilen. Han brukar gå och kolla in det ena och det andra på gården och i stora hagen när vi går till parkeringen. Vanligtvis ropar jag på honom och då kommer han. Senast kom han inte när han var längre bort och jag trodde att han inte ville in för att han har haft det ganska tråkigt inne ett tag. Men efter igår vet vi att han helt enkelt inte hör mig. Han kommer när jag viftar med armarna men när han står åt fel håll har jag ingen chans. Vad göra?

Jag hittade av en slump mammas gamla visselpipa på skrivbordet. Hon har varit idrottslärare och när visselpipan inte längre behövdes i skolan återvanns den som hundpipan till Vanda som kommer när man pipar. Okej, än så länge hör min hund, man måste bara använda sig av lite högre signaler. Jag ska lära in visselpipan som ”Titta på mig och vänta på handtecken”. Det borde fungera ett tag till. Blir han helt döv får man väl skaffa signalpistol...

Jag började alltså med att blåsa i pipan och ge honom godis sedan. Kom på ganska snabbt att det var en idiotidé. Jag ville ju inte lära in den som ersättning av klickern! Stopp! Tänka först, träna sedan. Jag ska alltså börja klicka för spontan ögonkontakt ute och sedan lägga till pipan som signal. Ja, jag vet sådant borde man ha gjort för 11 år sedan. Men har jag inte. Helt ny övning för gubbhunden som helt klart fattar inte ett dugg.

Problem 1: Han tror inte att det kan vara så lätt. Testar massvis med tassar, hopp fram och i sidled, allt möjligt. Att det har något med ögonen att göra är svårt att förstå.

Problem 2: Är han längre bort än några meter HÖR HAN INTE KLICKERN. Särskilt inte när det blåser som idag. Ska alltså träna inne först. Det ville jag egentligen inte för här tittar han på mig i alla fall. Hela tiden. Även nu. Jag har alltså jättesvårt med timingen. ;-) Övningen är ju inte ”Titta på mig” utan ”Vänd dig om och titta på mig”. Men det får man väl jobba med. ;-)

Dessutom ska man väl lära in en handsignal som betyder ”Klick”. Jag kan ju varken markera beteendet eller berömma hunden. Hade man större godis kunde man ha kastat dem dessa tio tjugo meter men just nu har vi pyttesmå. Men framöver ska han väl ha ett tecken som betyder ”Rätt”. Har bestämt mig för dra handen ner, så som när man tar tid med en stoppur. Jag står alltså just nu med klickern i högst hugg och dra ner den med stor gest när jag klickar, precis som alla nybörjare lär sig att man INTE ska göra. Jag kommer att vara ett lysande förebild. ;-)

Det som är bra med det hela är att jag kan typ lägga ner skotträningen. Den lär inte behövas så länge till. Sedan – när han nästan hör inget längre – då kan vi tävla i viltspår!

Jana

Igår gjorde vi en insats för klickerträningen. Vi var på "Hästens dag" i Molkom och försökte att visa hur klickerträningen fungerar. Det är inte så lätt att förklara "operant inlärning" och hela "tränings"filosofin på bara en kvart..

Vi har försökt att lägga upp det hela lite pedagogisk och visade först lite targetträning, sen markarbete och därefter hur man överför markarbete till ridning. Tack vare Ankis Svana och Johannas Forkur hade vi med två hästar som behärskar såväl galoppfattningar (från "Halt", svårt för islänningar) som spansk skritt och början till levad (!) som de hade lärt sig med klickern.

 Hamar fick visa allt möjligt från marken (även det som egentligen är Sockis specialiteter..så synd att Eva och Socki inte kunde vara med). Hamar var "PÅ" och tyckte att hela uppvisningen var en superkul lek (han trodde kanske från början att det var tävlingsdax och blev positiv överraskad..). Han sprang och lekte med mig och visade en massa trick när han egentligen skulle stå still :-)). Publiken hojtade och jublade :-) och var ganska överraskad att man kan ha en häst som följer med lös även om man bara ska hämta targetplattan och annat (trav förstås, här är det snabba ryck!). Att det hela utspelade sig på en gräsmatta (omgjort till paddock), mitt i maten så att säga, minskade inte effekten.

Jana gjorde en bra insats som speaker, började med en inledning om operant inlärning och förklarade sen allt vad hästarna visade.

Det var en heltrevlig arrangemang, vi träffade bekant och obekant och hade så kul, hästarna med, och även arrangören verkade vara nöjd med oss (jag skryter nu inte med att hon tyckte att vi var dagens höjdpunkt, fniss ;-))).

Jag har även sett och träffat en Clydesdale (Sir Robin af Locksley), som var lika lekfull som våra hästar. Vilken showhäst!! Det bekräftar bara mitt beslut att ha tinkrarna (Clydesdales mindre släktingar) till shower...eller så ska vi be Sir Robin att vara med i teatern..fast han rymmer nog inte på vår miniscen ;-)

Klicker-Ari

Sommarlägrets barnen är redan riktiga akrobater! Det är helt otroligt vad de åstadkommer!

Här kan ni se torsdags-bildspelet..de tränade pyramider (4-manna-hög!!) .

Ari