Kolla teaterbloggen...vi repar för eldshowen, den här gången utan djur ;-)

Egentligen hade jag tänkt att ha lite mysig med Tristan i ridhuset..han är ju bara "en-i-flocken" när han övar för "Hästfolkets Totem" tillsammans med de andra unga grabbarna. Jag tänkte alltså ägna honom lite extra-tid med markövningar och tigern och sånt.

Men när jag ville gå ut med honom ur rasthagen var det någon annan som totalt fräckt trängde sig förbi och nästan över Tristan...Trölli!

Trölli har blivit annorlunda sen han har fattat att han får vara med på föreställning det här året också. Det är lite roligt att se hur han anstränger sig och till och med övar på galoppfattningar, bara för att få gå lite fot efteråt :-)). 

Trölli, den tillbakadragna, väldig försiktiga hästen välter sig alltså genom grinden som vilken brusk häst som helst! Och så springer han in i ridhuset och väntar där på Tristan och mig..

Ok, tänkte jag, då får ni väl springa tillsammans och satte igång att longera Trölli (klart, vi löslongerar våra hästar och det blir belöning för vartenda frivilliga galoppfattning!). 

Tristan tvekade inte en sekund, utan sprang från början tillsammans med Trölli. Tristan har väl lärt sig lite att gå undan spöet (vi övar detta på morgnarna, när hästarna drivs ut till dag-hagen), men han vänder väldigt gärna så fort jag bara tänker att han är duktig...och vill då gärna att spöet är en targetpinne, grr..

I kväll sprang de alltså runt, runt Trölli och Tristan..och så stannade de naturligtvis så fort de hörde klick-ljudet. Tristan kommer då in i mitten för att hämta sin godisbit och Trölli väntar snällt på spåret.

Då har nu Trölli börjat lära ut sina longerings-konster (och det är hans favvo-konster sen över 20 år ;-)) till en unghäst. Helt  fantastiskt! 

Jag skulle aldrig ha trodd att just Trölli kommer vara så behövlig i teatern och nu även i unghästträningen. Folk tyckte verkligen illa om honom när han var ung (han var nämligen ganska så utbildningsresistent, nästan som en åsna, ridinstruktörens mardröm..och ändå har han burit mig genom hela min instruktörsutbildning ;-)).

Heja på gamle Trölli och unge Tristan!

Ari

Ps: Tristan fick lite extra-tid emellanåt, när Trölli stod och slappade

Cowboy (så heter tuppen, han går som en sån..) har inte så kul i hönsgården. Den äldre tuppen är nämligen ganska elak mot honom..han får inte ens komma i närheten av en höna utan att det smäller.

Jag släppte  alltså ut Cowboy för ett par dagar sen. Cowboy är en cool typ, han trivs bra i friheten utan de andra hönor. Han förföljer oss istället och vill leka och vara duktig.

Efter targetträningen och hur det blev med andra tuppen efteråt (han biter och pickar på allt som ser någorlunda ut som hans target-pinne) har jag blivit lite försiktig och funderat i flera dagar vad som kunde vara en bra övning för Cowboy.

Fot-target och stå stilla! Det blir väl tämligen ofarligt på sikt. Jag plockade fram en gammalsweat-shirt som fottarget.

Cowboy hade följt Sigurd hela morgonen på mockningsrundan och därför blev det Sigurd som började med övningen. Cowboy fattade ganska snabbt..han är ju redan inklickad och kan det där med target-pickning också.

Resultat: två nöjda killar! Kul att titta på..;-))

Nu har vi alltså en djur-kommunikatör mer på gården!

Ari

Häxor har vi ju inte i Tyskland, de kommer först ut till Valborg. Men jag hittade den här bilden på en gammal backup-CD just nu:

Glad påsk, alla stora och små elefanter!

Jana ;-)

Anna Maria undrade efter förra inlägget hur vi hade börjat med skotträningen. Bra fråga!

Det här blir ett längre inlägg där jag kommer att försöka rekonstruera flera år. Finns säkert mycket i det som alla visste, förutom jag, så ni som inte är sååååå intresserade i sådant får gärna titta in i teaterbloggen där det nu finns en del skuggor att beskåda. Akrobaterna prydligt insorterat under ”Teater”, inte som djur...

Hur har vi alltså börjat? De första sex eller sju år av Hathils liv har vi nog lagt ner på att träna upp skotträdslan rejält. Han var från början ganska rädd för åska, fyrverkerier, skott osv och det var lätt som en plätt att tycka synd om hunden, försöka lugna ner honom, sätta på högt musik och allt det där man gör. Allt fel! ;-( Sedan hjälper det nog inte att flytta in i ett hus med en nästan lika rädd hund som Hathil själv, Hathils pappa nämligen. Det blir bara värre för båda då.

Till slutet var han rädd för högt musik mitt i natten (då är det något på gång), vind och regn (blir säkert åska snart) och vi hade etablerad ”Lugnt! Det händer ingenting!” och ”Det var bara ett flygplan” som signal för ”Var jätterädd nu!”. Vid minsta misstanke av åska eller skott började hunden darra som asplöv och hördes det verkligen något ljud då försökte han riva ner dörren, började slåss med sin pappa (”Det är ditt fel!”) eller stack helt enkelt (fick hämtas ifrån grannarna). Fullständigt okontaktbar, äter inte, flåsar och darrar...

Situationen helt ohållbar: Jag kan inte åka hemifrån när det finns risk för åska. Blir det verkligen åska får jag sitta inne och hålla det vansinniga monstret i kopplet för att hindra honom från att förstöra möbler, huset och sig själv. Eller åka bil hela tiden, det var någorlunda okej. Vid den tiden hade man kommit fram till att man helst ska låtsas att det inte är något istället för att bry sig om hunden. Vilket är fullständigt omöjligt när man ska hålla i ett 30-kilo-kraftpaket som verkligen verkligen vill bort...

Steg 1?: Försöka ignorera

Det var där buren kom in i bilden. En stabil rejäl flygbur. Vid minsta tecken på åska: Stänga in honom i buren och göra något helt annat. Så kunde man åtminstone leva under sommaren och det såg liiiite ut som om det skulle bli bättre av detta. Varje gång jag lyckades låtsas att det inte var något fick jag för mig att det blev bättre efter ett tag. När vi var på exkursion med biologikursen en gång hamnade vi i ett förfärligt åskväder. Vi stod ute på Mästocka ljunghed i spöregn och hagel och det var tyvärr min tur att anteckna. Koppel och anteckningsblock med järngrepp i ena handen (hunden har som tur är inget bra fäste på heden), pennan i andra handen och lyssna till experten vad som än händer. Runt omkring står 20 andra studerande som inte heller verkar vara särskilt rädda. Då lugnade han faktiskt ner sig.

Steg 2?: IR-terapi

IR står för infrarött ljus som i den här terapin ska appliceras på akupunkturpunkter. Jag vet att det låter som hokuspokus men det funkar tydligen. Hathil och Abbe hade fått möjlighet att vara försökshundar för terapin, egentligen anmält för hältor av olika slag (båda botades på annat sätt) men dessa två psykfall bytte snabbt inriktning. PON:en gick in i projektets historia som ”Mirakel-Abbe”, förvandlat på några tillfällen från totalsupersönderstressad till bara lite superstressad. Vi vill inte ens minnas hur han var innan dess.

Hathil fick behandling för rädslor. Det var inte något som märktes i vardagen utan snarare var det så att det märktes för att det inte hände någonting. Hunden var lite konstig och låg någon gång och senare kom man på att han hade varit rädd för något. Ett år tidigare hade han säkert försökt slita loss sig men nu var han bara seg och inte riktig så som han brukar vara, till exempel på tävlingar. Dessutom blev det allt bättre på nyårsafton (2007, 2008).

Steg 3?: Vanlig träning?

När vi hade kommit såhär långt började jag fundera om det kanske skulle vara möjligt att träna bort rädslan. Vi sabbade de första försöken förra hösten på Brukshundklubben totalt eftersom jag fullständigt felkalkylerade skottens ljudnivå. Han blir alltså nu rädd när vi går vägen upp till stenen eftersom det säkert blir skotträning då. Okej, då tränar vi inte på klubben och vi börjar med något lägre ljud, t ex två brädor som smäller ihop.

Å andra sidan har vi också haft jättemycket tur. En hel sommar med pedagogiska åskväder när vi just hade köpt buren. Det var inte ett enda som cirklade runt hela dagen utan alla bara gick över efter några minuter som hunden rätt lugnt hade tillbringat i buren. Eller ett fyrverkerismäll just precis innan han hittade sin klöv när vi tränade viltspår någon dag före nyår. Hathil fullt koncentrerad och får belöningen strax efteråt.

Så nu tränar vi med en blandning av godisregn, godissök och fullständigt kontrollerade smällen (sådana som jag kan se komma, istället för ”vi skjuter om ca fem minuter”). När vi var på klubben sist skulle ett gäng skotträna och vi passade på att åka en bit bort (inte gå!), låtsades att det är skotträning, godissökte och sedan stack vi innan dem började skjuta. Blev ganska lyckad, den varianten. ;-)

Saker som inte fungerade:

Lugnande medel från veterinären – Hunden sov visst hela dagen men det bidrog ingenting till träningen.

Feromoner – För svagt för att fungera för en Panikhathil? Låst hjärna, låst luktsinne?

Tränings-CD – Han vet precis att det inte är på riktigt. Jag har dock hört att det funkade för andra.

Så har vi gjort i alla fall. Nu har jag skrivit massvis. Hoppas att det hjälper någon. Hoppas att någon har läst det överhuvudtaget. ;-) Och så ska vi se hur det fortsätter.

Jana

Man håller på att jaga bävrar nere i bäcken. Inte vet jag varför de ska jagas när de håller på att bygga så fina sjöar och röjer lite fint i tätaste skogen. Hur som helst hade vi hittills bara hört talas om  att det skulle jagas men nu hördes det faktiskt ett skott. Högt och tydligt. Fullständigt utan förberedelse, eftersom jag hade glömt bort bäverjakten.

Men, stooooor MEN: Hunden låg kvar i buren. Hunden tittar upp, matte stirrar rakt fram på skärmen, tar två djupa andetag, trycker sedan på klickern – som ligger redo och ingår i projektet Tyst Hathil som för övrigt är rätt så framgångsrikt – och kastar in en godbit i buren. Hunden äter upp godbiten och väntar på mer. Det funkar! DET FUNKAR!! Det ser ut som om man kunde vänja världens räddaste hund vid skott!

Tanken på skotträning kom upp förra hösten när Hathil a) hade vant sig vid åska och b) verkade glömma bort allt runtomkring sig när han viltspårade. Kanske att man kan skotträna även bättre när han spårar?

Det finns sådana som tycker det helt galet att skotträna en snart elvaårig hund men jag tycker att det är värd det om hunden mår bättre av detta och dessutom vet man efteråt att det går. Kan man skotträna en Hathil kan jag inte föreställa mig många hundar i världen som inte kan lära sig. Dessutom tänker jag ha kvar honom ganska länge.

Vi har alltså börjat träna lite då och då under vintern och för någon vecka sedan har jag tillverkat en ”startskottklappa” (en sådan som man hade i skolan för kapplöpningsstarter) så att jag ser på långt håll att det kommer att smälla om en sekund. Den har vi tränat med ett par gånger och det verkar gå fint. Tyvärr är den borta just nu. Medhjälparen har gömt den någonstans och sedan åkt till Tyskland. Men bäverskotten verkar ju fungera lika bra. ;-)

Helt supertotalnöjd,

Jana

PS till alla burhatare: Buren står öppen dygnet runt så att man kan gå ut och in när man vill. Hathil älskar att sova därinne. Dessutom verkar den vara ett jättetryggt ställe (precis som det var tänkt, jubel!).

Det här kommer att bli ett skuggspel (?) så småningom. Väntar med spänning på första gången vi ser det som riktiga skuggor!

Jana