Kaffet har kommit. Två kartonger med ursnygga förpackningar innehållandes bönor från Rwanda. Det är en kvinna som heter Emmy Gatsinga som driver kaffeodlingen och hon är tydligen extremt duktig på att odla kaffe. Det må bidra att hon odlar ekologiskt och utan konstgödsel. Enda gödseln som kaffet får kommer av några kor som promenerar under de fina kaffeträden. Eller så växer på hennes kaffeträd godare bönor än på andra sorter.

Hur som helst lägger folk märke till kaffesorten när vi provserverar den. ”Vad gott det är!” är standardkommentaren. Nästan så att man är frestat av att provsmaka själv. Jag tycker inte om kaffe – absolut, absolut inte. Det luktar gott men det smakar inte. Tycker jag. Oavsett hur extragott de påstods vara gick det aldrig att dricka ett av dessa special-caffe-latte eller andra superkreationer.

Men kanske att en aeropressbryggt Gatsinga-Rwanda kunde slinka ner? Speciellt när de säger att den nya mjölkskummaskinen gör så extrahäftig skum. Häftig skum??? Ingen aning vad de menar för det är alltid slut när jag kommer.

Jag kan i alla fall inte säga exakt hur gott kaffet är, är helt enkelt fel person, så det är nog bäst om alla bildar sig en uppfattning själv. ;-)

Nyfiken på kaffe,

Jana

Det var länge sedan vi skrev om det men caféet börjar faktiskt liknar ett café nu. Disken är uppe, inklusive glasvitrin för vederbörlig presentation av lyxiga tårtor och saftiga kakor. Det finns snart dörrar överallt där det ska finnas dörrar och en sista omgång med väggmålning har börjat ikväll. Jag vet att jag skulle slänga in en massa bilder här nu med disken och tårtbitar osv men tyvärr har jag lånat ut kameran till pappa som tydligen inte fick med sin från Tyskland.

Det som är mest spännande just nu är förstås beställningarna som anländer. Två jättefina mokkabryggare har kommit förra veckan och jag borde nog lära mig snart hur man använder dem. ;-) Jag tycker ju bara om te och är därför extraglad att allra viktigaste paketen är redan här: 6 kilogram Darjeeling, FTGFOP1. Det finns nu 2010 Second Flush plus selected och grön Darjeeling här i caféet. Ekologisk och fair handlad förstås.

Jag har köpt te av Teekampagne  i över 20 år nu och det är otroligt kul att se projektets utvecklingen. De alltid lagt stor vikt på bra kvalité och fair trade men de har från början även öppet deklarerat alla kemiska bekämpningsmedel som kan finnas i te. Alla deras Darjeeling-sorter är sedan länge ekocertifierad men det brukar stå vad de har hittat på och i tebladen ändå. De letar efter 486 kemikalier och på förpackningen fanns det oftast två eller tre som låg långt under gränsvärdena men som gick att påvisa även i ett ekote. Man kan ju börja undra nu vad som finns med i ett vanligt paket ”märkeste” från affären.

På Teekampagnens hemsida står det att de i början hade problem att övertyga plantageägarna och arbetarna att sluta använda pesticider och dylikt. De kunde helt enkelt inte fatta att människorna på andra sidan jordklotet brydde sig om tiondedels milligram av substanser som alla använde på alla plantager överallt.

Men det här året har jag för första gången fått paket där de inte har hittat någonting alls! Vilket måste betyda att inte bara plantagen som teet kommer ifrån (Chamong) har slutat använda bekämpningsmedel utan även de runt omkring. Tänk vad häftigt det är att ett studerandeprojekt på ett universitet inte bara växer till sig till världens största importör av äkta Darjeeling utan att det även kan påverka odlingsmetoder i en hel region. Inte genom utbildning eller utvecklingsstöd eller andra hjälpprojekt utan genom marknaden. ”Vi köper bara ekologiskt te från en plantage som har bra arbetsvillkor” leder faktiskt så småningom till allt fler ekologisk odling och bra arbetsvillkor. Och det är typ lilla jag som har bidragit till det genom att helt enkelt köpa bästa ekokvalitet som ändå inte kostar mycket mer än vanlig affärste. Folk, köp ekologiskt och fair trade! Det funkar! Skithäftigt! Go, Teekampagne!

Nu väntar vi med spänning på kaffet från en liten ekoplantage i Rwanda och smaskiga och bizarra chokladkreationer från en manufaktur i Österrike. Även chokladen ekologisk såklart.

Lite bokstavsgalen ikväll,

Jana

Förr trodde jag att jag bestämde. Jag trodde jag bestämde över både mig själv och över andra så ock över djuren. Med ålder och klokhet inser man att man inte bestämmer över något egentligen. Det enda man har en liten trivial inverkan på är om man ska ta en kopp kaffe till eller vilken tröja man ska ha på sig just nu - i övrigt står man sig i stort sett slätt.

Ett exempel på vad man trott sig bestämma över är HÄSTEN. Förr trodde jag att jag med hjälp av tyglar och bett kunde styra och stanna en häst oavsett om den ville eller ej. FNYS! så naiv man var. Om 600 kg häst VERKLIGEN vill sticka, få av en eller vägra så gör den. Vi har inget att sätta emot. Det händer dock ytterst sällan. Anledningen att de inte gör det oftare är nog fler, men jag tror att det är deras genuina vänlighet och tålamod som gör att de låter oss hållas. (De vill inte ha konflikt och obehag plus att de inte har testat våra krafter på riktigt. Tack och lov för det!)

Tänk så många gånger man ryckt i, spöat och bestraffat en häst... Den ska jäklar i mej...! Den testar mig bara och han ska inte komma undan!!! Som en galning har man suttit där uppe och bonkat, dunkat och dragit.... Och det räcker med att se sig omkring i de flesta settings så ser man det. Detta gäller inte bara unga kvinnor från Värmland ;-), man kan se det överallt från nybörjare till "proffs".

Hur kan man vara så säker på att man har varit tydlig i sin kommunikation? Hur kan man vara säker på att hästen förstår och struntar i en? Hur kan man vara säker på att hästen inte har ont? Hur kan man anse sig vara så skicklig så man har rätt att korrigera hästen? Och om man vore så skicklig så hade det inte behövts! Då hade man löst det på andra sätt.

Att uppmärksamma sin litenhet kan vara att skaffa sig en oinriden häst, att belöningsbasera sin träning, att ha ett långt riduppehåll och sedan börja rida i en sadeltyp som känns obekant och lös.  Då är man inte så styv i korken! Inte jag i alla fall.... Att man förr red mer eller mindre crazy hästar, att man hoppade 145-150, att man var "så jäkla duktig" och smidig är ett minne blott! Det är en helt annan värld nu och faktum är att jag inte vill ha den gamla tillbaka. Är man inte så stursk så missbrukar man heller inte hästens goda vilja utan man är tacksam och ödmjuk för det man får.

Kom att tänka på det när jag red (läs hasade runt) på Loke igår. Först ut till hagen. Fyra hästar kommer rusande; Ta mej! Ta mej!

In med Loke och på med utstyrsel. Han, denne vänlige varelse, har aldrig protesterat varken mot kapson, sadel eller sadelgjord. Nu drog jag den ordentligt för att sadeln inte skulle glida så lätt och han står där så snällt. Han får förstås en karamell då och då.

Sedan skuttar (läs stånkar jag mig) upp på pallen (läs stegen he he) och han kommer och dockar in. Han kliver så himla nära att han nästan står över den, för att jag som är smidig som ett kylskåp ska komma upp. Jag måste kliva rakt på eftersom sadeln snurrar om jag använder stigbygeln när jag sitter upp. 

När jag lite osäkert är halvägs tänker jag att ett skutt åt sidan och jag skulle vara gone. Han står stilla med vridet huvud mot mitt ben och väntar tills jag fått allt tingeltangel på plats. Rumpan där den ska vara, fötterna i stigbyglarna, fingrarna kring tyglarna.... Han får förstås en karamell.

Eftersom han står nästan över stegen måste han gå rakt åt sidan eller backa. jag föreslår att han ska backa. Han gör det. Sedan ber jag honom gå framåt. Han gör det. Vi går inte så långa sträckor än innan det är stopp och karamell. Han stannar på mitt ptroo och han går på min skänkel/smackning. Han svänger när jag vill (oftast ha ha). Små är de glädjande stunderna =D! Det man förr tog för givet är idag UNDER. Vi kommunicerar!!!!

Det är lite som när jag har hundkurs och kursdeltagarna får lära in ett nonsenord för ett beteende t.ex "gurka" för att lägga sig. Det blir en helt annan ödmjukhet när man ser att hunden lägger sig på ordet "gurka" än om den lägger sig på ordet "ligg". Vi tar för givet bara för att vi vet vad "ligg" är att hunden ska förstå, medans vi blir helt tagna av att hunden förstår att vi menar ligg när vi säger "gurka". Om inte hunden lägger sig på ligg blir det annars gärna; Ligg, LIGG... LIIIIIIGGGGG!!!!!! Men det är ingen som säger Gurka, GURKA.... GUUUUURRRKKKKKAAAA!!!! =D.

När vi var klara bad jag Loke stanna och jag skulle sitta av. Det blev avsittning medelst hasning och han står tålmodigt helt stilla tills jag kravlat mig av och jag fick möjlighet att tacka honom av hela mitt hjärta från Moder Jords trygga stabila grund. Vilken hjälte!

Trots att bedrifterna säkert såg flashigare ut förr så är jag så nöjd med livets små glädjeämnen. Snart är man kanske tillbaka "i sadeln" igen och känner sig mindre lost, men jag hoppas verkligen att jag behåller ödmjukheten och insikten om att hästarna bara låter oss hållas så att jag inte missbrukar deras tålamod och förtroende.

Om det är någon nu som läser detta och tycker sig vara en otroligt skicklig och duktig ryttare och lite lätt hånflinar åt detta (vilket jag i och för sig förstår), tänk i alla fall till innan ni använder kraftigare tag. För gör ni det så är ni inte så duktiga i alla fall.... =D

Trevlig helg!

Oanade möjligheter!   Inte trodde jag att vi skulle få vår alldeles eget slädspår. Det är plogad i hästarnas hagar så att vi kan köra ut hö till näten. Dessa spår är inte bara uppskattad av hästarna som använder de till racing-bana utan också av hundarna.

  Konditionsträning blir det väl inte precis, spåren är kanske sammanlagt bara 2 kilometer, men man kan öva på start och stopp och höger och vänster. Spåret är en jättestor åtta, dvs att vi kan ta flera varv utan att det känns tråkigt. Sen kan man också köra till och i stonas hage..jättekul!!

    Ari:-)

Planeringen är i full gång, caféet öppnar den 5.mars Den här gången gör vi det verkligen (tredje gången gillt ;-) ).

Vi har bestämt vad vi ska servera (utöver Flammkuchen) och att det endast ska bli ekologisk mat helst från trakterna. Mycket bra saker hittar man i Värmland, mjöl från Björkaholm, saft och sylt från Torfolks och kött från Grön Ko i Säffle. Vi har bestämt på vilket sätt vi ska laga kaffe och te och att vi ska ha en liten shop med roliga grejer.

Svårt blev det när vi skulle bestämma vad vi ska servera barnen. Ska vi verkligen ge dem det de helst vill ha fast vi vet att det är hur onyttigt som helst (då menar jag främst vitmjöl, socker och godis med en massa E-ämnen)? Eller finns det alternativ (t ex eko-godis och eko-choklad men de kostar)? Kommer föräldrarna uppskatta att vi bryr oss eller vill de helst köpa det barnen känner? Svåra frågor. Därför finns det en omröstning nu här i bloggen och ni föräldrar kan tycka till!

Varje månad kommer vi ha ett övergripande tema i caféet och det ska bli roliga, fina och häftiga upplevelser utöver själva caféserveringen. Vi kommer ha fackelvandringar (även för hundar ;-), sagokvällar, spökbanor, korta shower, eld-workshop och tablequiz (quizar? kvizzar? finns det ingen plural?! Det vore bättre med ett svenskt ord för tablequiz men än så länge har vi inte kommit på det...) och mycket mer.

Marsmånad kommer ha samma tema som invigningen, nämligen "Eld och lågor", i april blir det "Häxor, häxor!" och i maj ska vi ha tema "Spegel" (ha! det ger möjligheten till ett spegelkabinett!).

Under sommaren (juni, juli, augusti) ska det bli interaktiv teater och till hösten blir det antagligen lite olika "horror-teman" typ "Dracula" eller någonting med troll.

Det hela kräver rätt mycket förberedelse och planering, vi är jo inte så många. Om nån där ute har lust att hänga med på resan att bygga upp upplevelse-café och -gård är det bara att kontakta oss. ;-)

Ari