Ja, så kan man lugnt säga..att de är motiverade så fort det vankas ridlektion! Tyvärr glömmer en del bort hur man uppför sig då och att inte alla kan vara först i paddocken. Då blir det slagsmål.. Det hela påminner om Asterix, Obelix och kompisar när de drar mot romerna...:-) Kul, att de tycker att det är sååå kul med paddocken, men igår fick vi styra lite emot. Dvs att öva mera på att vara hövlig och sansad. Klartext: du får inga godis innan du avstår ifrån godisbunken. Det som jag aldrig hade trodd hände: efter 2 sekunder visste ALLA att det oförskämda beteendet inte funkade igår! Vi kunde jobba med snälla, lugna hästar som VÄNTADE efter klick på sin belöning. Trots att vi travade på volten runt godis-hinken (inåt-böjningar, utåt-böjningar=inga problem!). De har blivit ganska klickersmarta, våra hästar! Nu gäller det bara (!) att aldrig mer förstärka tiggandet.

Vilken skillnad mellan ridlektionerna. De som rider "vanlig" lektion har fortfarande samma beteende: sömniga hästar, som helst vill ifrån paddocken..

Igår försökte jag dessutom att klicka några ryttare igen (vi hade en del TAG-teach inspirerade lektioner i vintras). Det gick inte så bra därför att hästarna har blivit mycket mer van klickern än vad ryttarna är. Jag måste nog byta till PING-signal om vi inte vill ha hästar som testar sig genom en massa beteenden ;-)

Ari (fortfarande ridlärare då och då..)

Det är jo lite kul att vi (folk) har börjat räknas som Isgårds djur..;-) Bara för att vi träna också!

Nu har jag tränat hästar i snart 30 år, och det är först nu jag inser hur svårt det är att följa hjälparna. Under danslektionerna är jag lika mycket häst som Jana är hund. Dvs jag upptäcker en hel del svårigheter i att vara följaren! Fast instruktören beskriver rätt bra vad jag ska göra (och vi är överens om det..) har jag oftast problem med att inte gå händelserna i förväg. Jag lär mig helt enkelt rörelserna utantill och upprepar de sen på snabbaste (och naturligtvis roligaste!) sättet. Det blir självklart inget samspel mellan danspartnerna. Jag har kul då, men jag anar redan att det kommer bli problem framöver där man ska dansa längre än 2 min.

Liknelser finns massvis: Björk! har alltid haft sååå svårt att vänta på hjälparna (och jag har varit sååå sur på henne istället för att lära henne det i snigelfart), Trölli och Herr Fux kan stora delar av dressyrprogrammen utantill (galoppfattningar på mitten av korta sidan osv), Hamar kan tölt- och femgångsprogrammet, om jag håller mig till den föreskrivna gångartsföjlningen (varför tycker jag då inte om det, när han helt självmant lägger sig i pass efter kurvorna??).

Ni ser, om inte ledaren vet på riktigt hur det känns att vara följaren lägger han kanske inte så stor vikt på det där samspelet och tar sig inte tillräckligt med tid att bygga upp det.

Som sagt, mina fötter dansar Lindy-hop som bara den men ingenting fungerar om jag endast ska följa i nya steg utan haft möjligheten att plugga först. Andra kan det tydligen...

En gång hade jag någorlunda lyckats, stegen på plats, jag följer och då skulle jag dessutom sätta mina fötter inunder istället för framför mig (samling!). Det var as-svårt..jag har inte kommit i underfund med hur man gör...

Jag får mer och mer förstäelse för de stackra varelser man har försökt "träna" i alla år...

otålig, Ari

Tillägg från hundsidan:

Igår har jag lärt mig vad det betyder att få reagera på halvtvekande signaler. Det var (för första gången?) till stor del så att alla visste vad som skulle göras och att alla hade sina grundsteg någorlunda på plats. Dessutom var det för första gången så att även den oerfarne föraren kunde välja mellan olika figurer (?), dvs olika byten. Det gällde alltså att utlista vad han vill ha, istället för att veta vad han kommer att göra. Eftersom han är som sagt oerfaren blir signalerna lite svårt att tyda. Signalerna kommer i rätt moment men inte tillräckligt "starkt" för en oerfaren hund. Då blir hunden lite lätt stressad eftersom det är svårt att hinna. Problemet är inte att fatta men att hinna. Konstigt! Det hade jag inte förmodat. Jag vet vad han menar men jag måste skynda mig eftersom jag fattar aningen för sent. Bytet funkar men det blir inte snyggt. Jag river!!

Helt otroligt hur mycket agility man lär sig i en danskurs. ;-)

En annan sak som jag fattade är hur svårt det är att snurra. Alltså inte själva tekniken (eller inte än, den har vi inte ens pratat om, blir säkert flera lektioner för sig om ett år) men att begripa att man ska snurra bort från föraren. Särskilt när man just hade tränat på att titta jämt på föraren. Jag var ganska väl uppfostrad igår, annars hade jag skällt. Var mer Vanda än Hathil för en gångs skull... ;-)

Jana

1. Ta en häst med någorlunda klickervana (Dvs: klick=hästmusli-godis ur liten bunke)

2.Sätt dig på hästen.

3.Se till att du får bunken i dina händer genom att rida fram till en stolpe där bunken är placerad och hämta den där, eller ta hjälp av en träningskompis.

4. Håll i dig och avakta resultat.

VARNING! kan framkalla yrsel.

Mitt privata stalltips är att undvika det helt. Mycket svårt att få igenom några framåtdrivande hjälper, m.m

Nyfikenhet -} testning -} utvärdering -}............ja, så jobbar en impulsstyrd person. Smartare för både häst och människa är nog att lägga in eftertanke och bra planering redan efter nyfikenheten.

Tja, speciellt smart var det nog inte, men ganska kul ändå.

Eva

Idag har vi varit ute med våra tre draghundar. Det är fjärde gången för Hathil i år och det har faktiskt gått bättre och bättre. Jag behöver bara hjälpa mot slutet och i uppförsbackar och han tycker att det är gôrroligt.

Meningen var att ta sig en kort sväng runt Brattfors flygfält eftersom det var ganska sent och höll på att bli mörkt. Vi lyckades att få in tre pers och tre hundar i bilen och fästa tre ”cyklar” utanpå bilen. Ari med cykel och med Abbe och Vanda, jag med sparkcykel och Hathil samt Stefan med Sigurds cykel men utan hund.

Rolig början redan på Forsnäsvägen. Abbe är för en gångs skull tyst i bilen, fast Hathil och jag följer med. Sparkcykeln däremot, som ligger på taket och har tappat någon plastkappa som skulle sitta i gaffeln (? heter den så på svenska?), sjunger hela vägen till Brattfors. När vi svänger in i skogsvägen för att parkera är Stefan tvungen att kasta sig ur bilen eftersom han sitter i baksätet precis framför Abbe som har börjat skälla som en dåre. Jag plockar ur mina grejer, stoppar Hathil in i selet och får sedan vänta på resten. Hunden min börjar bli lite otålig. Men det dröjer, det fattas lite snören här och där. Abbe och Vanda väntar fortfarande i bilen och är faktiskt tysta. Men inte Hathil. Han ylar allt högre, låter som en riktigt draghund. Sedan får Abbe kliva ur bilen och då är det kört: båda två ylar som en hel Huskykennel och det blir allt värre. Hathil hoppar upp och ner i selet och skriker som en galning. Det är i för sig inte så överraskande. Skulle jag berätta om det här för folk som har träffat honom i början av sin agilitykarriär i Tyskland, skulle dem bara skratta. Javisst, han skriker, han vill ju komma iväg. Det har han väl alltid gjort.

Men JAG hade trodd att det hade gått över. Att han var vuxen nu och hade lugnat ner sig. Han är 9,5 år gammal, han pensionären. Nix, inte ett dugg vuxen, vi har bara tränat på agilitystarter. Jag ska vara glad att han skäller bara lite innan han startar på agilityplanen för han är tydligen fortfarande samma hund som rullade sig skrikande i marken när det inte var sin tur att hoppa. Fortfarande lika lätt stressad som han alltid har varit. Vi har bara tränat på dessa situationer. Skönt å andra sidan att det går att träna sådant.

Resten av utflykten gick ungefär lika bra som början. Alla tre drog som galningar, fort som bara den. Med rasande fart genom leran, även i Brattfors är det plusgrader. Vi skyller på att dem tyckte det var så kul att Stefan följde med. Honom tappade vi dock efter halva vägen (han körde rakt fram där vi tänkte svänga). En flashback till: den gamle vallhunden kikade fram. Hathil tvärnitar och vägrar att fortsätta utan Stefan. Drar jämt tillbaka, står med huvudet åt fel håll. Ari fick mata honom framåt med korvbitar, annars hade vi inte kommit någonstans. Duktig hund faktiskt, hade helt rätt. Stefan stannade mitt i skogen och väntade på att bli hämtad medan vi trodde att han hade cyklat tillbaka till bilen. Vi fick leta efter honom en halv timme i helmörkret men till slutet kom alla hem igen.

Har bara lärt mig en sak: Min hund blir nog aldrig vuxen...

Jana

...

eigentlich sind's fünf Musiktiere

...

fem musikdjur egentligen

...

skriv gärna i kommentarerna hur många ni hade rätt

... 

Vi får fortsätta med danskursen. Igår kom det en kille till och då godkände förvaltningen kursen så att vi får gå de resterande tre gånger också. Vi är alltså nu tre elever (två tjejer, en kille) och en instruktör (som kan både och), med andra ord två par. Detta faktum bejublades av Ari med det danskunniga utropet: ”Ich darf heute Hund sein!” Man får hoppas att de andra två inte förstår tyska, annars hamnar man nog i förklaringar som skulle vara i minst en halv timme. Konstigt också att vi har börjat prata tyska med varandra under lektionen. Det har vi inte gjort förut men omedvetet har vi tydligen räknat att det finns nu två svenskar i rummet som kan prata svenska med varandra, då får vi prata tyska. Ska se om det går över...

Vi får alltså fortsätta med att lära oss ”hinder och byten” ur hundens synvinkel. Dessutom fick vi också igår byta mellan erfaren och oerfaren förare. Kul! Jag kan återigen konstatera att jag liknar min hund. Eller är det kanske tvärtom: Man får vad man är? (”I am what I ate and I'm frightened”?) Hur som helst har jag börjat skälla lite på min oerfaren förare när jag tycker att det var inte mitt fel att bytet blev fel (”Du blir lite väl snabb där, i vändningen...”). ;-) Men än så länge bits jag inte för otydliga anvisningar. Det säkert bara en tidsfråga tills jag börjar skälla i starten, dvs när musiken är på men vi får vänta tills alla beredda att börja samtidigt. Jag är ju beredd!!! Fattar nu vad Hathil menar när han får lov att sitta där och vänta. Han är ju beredd, hur beredd som helst och det är väl inte hans fel att inte jag är det. Vi kunde ju börja samtidigt från första hindret. Jag ska nog fortsätta träna starter men jag vet inte om man kan kräva att hunden ska vara tyst medan den väntar. Jag nöjer mig med att han är tyst när vi ska starta. Jag har i för sig aldrig krävt något annat än det men nu har jag en förklaring till det. ;-) Min hund får skälla i starten tills vi redo att börja, då får han vara tyst.

Ett annat fenomen är att jag ärligt talat är en aning mer koncentrerad med en erfaren förare än vad jag är med en oerfaren förare i samma övning. Konstigt! Man skulle ju egentligen vara mycket mer alert när partnern är lite osäker. Det som gör att jag koncentrerar mig mer med den erfarne föraren är nog att jag inte vet vad som kommer att hända. Det är spännande. Igår tränade vi, så att säga, framförbyten och push med några hopphinder. Det är det som det oerfarne ekipaget höll sig till, det var ju tillräckligt svårt att få till pushen. Men med en erfaren förare kan man börja med lite framförbyten över ett eller annat hopphinder och sedan bär det iväg till en hel hinderkombination lite längre bort, där det finns tunnlar och däck och till och med ett staket. Jag klarade nästan en serpentine (något charlestonaktigt där båda två fortsätter bredvid varandra)!! Helt utan förklaring, det var bara att hänga på. Inte så konstigt att Hathil älskar sådant, det är jätteroligt! Det är lite synd om killen faktiskt som bara några få gånger får testa med en erfaren hund. Man skulle kanske skaffa någon hund som man kan låna ut på kurser så att alla oerfarna förare får testa hur det känns, en som inte bits när det blir fel. ;-)

Jana

Vi tränar följsamhet och "fot"-gående. Klick när han befinner sig 50 cm bredvid min högra arm (absolut inte framför). Det är en väldigt kul lek! Jag springer som en tok i padocken. Olika tempo framåt, halt och idag även olika tempo back. Ska jag få en häst som travar baklänges? Nja, förmodligen inte. men det börjar kännas som om inget är omöjligt. Det svåra är nog att behålla tålamodet att inte börja med nya saker hela tiden.

Eva

Madame Valentine försöker se vad framtiden har i ...... Hon spå ...och ser...mera teater till våren, troligtvis något om naturen...grönt...djungeln!...och så teater tillsammans med hästarna...det kommer bli trolskt och magiskt igen...en wendisk saga..Krabat..Han sålde sin frihet!

Madame Valentine försöker dessutom att vrida lite på kristallkulan, så att det bli en massa skoj också, även nästa år! Nya freestyle-övningar, spring genom skogen med Abbe och släde, FRIISBEEE och turer med Hamar! 

Jag hoppas, att allt bli precis det som hon har sett!!

Ari, spåtantens matte