I det här vädret har hunden helt klart supertråkigt. Vi har hittad på en del jättesvåra tricks som sedan ska ingå i voodooprogrammet men tydligen vill han gärna göra något annat också. Han brukar komma fram till mig med olika leksaker ju efter om han hellre vill leka eller ha godis. Oftast kommer han med en minimjukismonster ( ”Das Nessie”) som man ibland kan byta mot en tuggpinne. Annars har han en lika liten mjukismus (”Das Mäuschen”) som man kan gömma och kasta runt och ha allmänt kul med. Das Mäuschen har han snott när jag packade ihop mina grejer för att flytta till Sverige. Han fick behålla den under förutsättningen att han skulle vara försiktigt med den. Det har han varit i flera år men nu börjar ögonen att ramla ut.

De flesta andra leksaker som han verkligen tycker om och som han har riktigt kul med är undanstädade så att de inte går sönder ”av sig själv” när Hathil är ensam hemma. Utöver Das Nessie och Das Mäuschen finns ett sockdjur, ett jeansben, någon boll och två träpinnar fritt tillgängligt i Hathils leksakslåda men allt det där är jättetråkigt. Han plockar ut leksakerna ibland för att komma åt Nessien som oftast ligger längst ner men träpinnarna har han aldrig rört.

Dessa träpinnar ligger där i stort sett bara därför att jag inte vet var jag ska ha dem annars. Det är sådana sopkvastpinnebitar som man har för att lära in apportering och dem fanns med någon gång i en säck med hundmat. Lydnadsfantasten jag är har jag plockat fram den ena för att träna in apporteringen inför KM:et för nästan två år sedan och sedan dess har dem legat här.

Man kan alltså räkna ut att mina ögon blev stora som tefat igår när han kom fram med den helt oanvända apporten. Vill han träna lydnad nu? Ingen aning, men jag var i alla fall till lags och vi klickade lite klass 1-apportering. Mål: Att inte kasta sig över den så fort den kommer fram (man kan skrämma tävlingsledare när man hoppar på dem för att slita apporten ur handen hos dem) och sedan hålla den utan att göra en massa tändstickor. Det mesta kom han faktiskt ihåg och han gjorde sitt bästa även när Ari kom in, skrattade ut oss för den där ”tråkleken” och försökte att få honom att hålla apporten rätt. Apportering... Ganska roligt, men ändå lite konstigt, tyckte jag.

Imorse kom han med apporten igen! Han tycker om att träna med den nu. Dessutom har han plockat fram en halsband som Vanda har glömt här (alltså ingen "promenadhalsband").

Jag brukar vara rätt så bra på att läsa min hund (och sedan är han ju rätt så duktig på att uttrycka sig) men just nu fattar jag ingenting. Vad är det och varför gör han det? Tycker han att trickträningen är för svårt? Vi har börjat med något nytt igår där det är svårt att hjälpa honom och jag tänkte att han kunde klura ut det själv. Jag tyckte att det skulle vara roligt för honom att få tänka lite igen. Och så börjar han med lydnad?!?

Jana

Mein Hund trainiert freiwillig Apportieren und ich habe keine Ahnung, wieso. Diese Apportierdinger liegen hier seit fast zwei Jahren so gut wie unbenutzt rum und plötzlich kommt der Teddy damit an und will spielen. Dann lacht er glücklich, wenn er damit üben darf. Wir üben "Nicht aus der Hand fetzen" und "Festhalten ohne Streichhölzer zu machen", also nichts Spannendes. Eigentlich nur Stillsitzen.

Komisches Tier, warum tut es das auf einmal? Ist der neue Trick, den wir gestern abend angefangen haben, zu schwer und mein Hund hat keine Lust nachzudenken? Müssen wir jetzt Unterordnung üben, weil mein Hund zu faul zum Denken ist? Oder macht ihm das ganz plötzlich Spaß? Warum nicht jeden beliebigen anderen Trick vorführen? Warum ausgerechnet jetzt ausgerechnet Apportieren? Ich habe nicht die leiseste Ahnung.

Ikväll blev det pensionärsträning och vi uppfann en hel ny idrottsgren: 2 km rullator-sprint. För att vänja mig vid framtida hjälpmedel (man blir ju gammal) testade jag ikväll hur det är att spurta genom den lätt igensnöade skogen med en rullator framför mig. Det var en sk månskenstur med släde som jag blev övertalad till av min hund. Det var inte hans idé från början, men hans idé av en kul kväll blev det i alla fall.

Det var varken månsken eller snö i skogen (det fanns lite snö men inte tillräckligt mycket att täcka en helt sönderkört skogsväg). Bitvist gick det visst att köra, ganska så fort faktiskt, men man fick vara beredd att slädet kunde tvärstanna när som helst, hunden fick sig ett ryck i selet och själv hamnade man med magen i handtaget. Bättre att inte ens försöka och istället springa efter medan man håller i slädet där framme. Tyvärr leder det till att man inte har någon fri hand att bära jackorna och tröjan med som man gärna skulle slita av sig under springandet. Så här kommer det att bli om några år, jag hoppas bara att min rullator kommer att ha en korg som man kan stoppa saker och ting i.

På vägen hem bestämde jag mig för att undvika en rullatorrace till och körde en variant där hunden springer först, sedan kommer jag för att hålla i kopplet och båda två drar vi på slädjäveln som jämt försöker att svänga in i diket eller köra om oss i nerförsbackar. Det hela kör vi förstås springandes så fort det bara går, på en sönderkörd buckelväg i mörkret, eftersom det andra slädet inte verkar ha samma problem som vi. De har inte heller riktigt kul men de kör i alla fall (men så har de ett annat slädmodell, smalare och med högre handtag som dessutom sitter längre bak, dvs mindre som en rullator och mer som en inköpsvagn och dem åker ju mycket bättre). Den här metoden har nackdelen att man inte ens kan åka där det skulle gå men å andra sidan har man nu en hand över så att man nu äntligen kan ta av sig jackorna och springa i t-shirt.

Varför gör jag det? frågar jag mig halva vägen dit och hela vägen tillbaka. Vartenda gång går jag på det här med hur fantastiskt bra vädret är för just slädet (eller cykel eller ...), hur skönt det blir i månskenet osv. Jag vet att månen inte kommer att titta fram eftersom det har varit molnigt i flera timmar nu och det ser inte ut som om det skulle klarna upp. Jag vet att vädret kanske är fantastiskt men att marken är för blött eller att det inte finns tillräckligt med snö. Jag VET det. Så varför gör jag det? Svaret på det har sprungit framför mig och skrattat hela vägen. Det har klämt in sig i ett mycket för litet utrymme framför sätet i den nya bilen och suttit jätteobekvämt utan att ens bry sig om det. Nu sover svaret gott efter en andra portion kvällsmat och är helt nöjd med sin kväll.

Jana

För alla som undrat hur det har gått vid tävlingen: det fanns ingenting att vinna däruppe i Orsa, fäboddraget blev nämligen inställd :-(. Inte ens på grund av snöbrist, utan för att de inte hade hunnit att göra ett ordentligt spår..

Struntsamma tänkte vi och åkte dit i alla fall bara för att kunna köra lite på snö igen. Och det gjorde vi: 2 timmar på lördag och 2 på söndag. Uppförsbacke, nerförsbacke...Jättekul!

Nu har vi ju snö här nere i Värmland också..Det är bara att reparera slädet (vi kanske borde skaffa något riktigt släde någon gång) och fortsätta på Brattforsheden :-))

Ari, Vanda, Abbe 

Det här är det bästa jag någonsin har sett i freestylevägen. Glöm alla Border Collies, Aussies, Pumisar eller vad folk annars påstår man ska ha som freestylehund. Vill du börja med freestyle så är det här rasen för dig!

Jana 

Eller om fördelen att träna något som varken kräver hinder eller annat tillbehör...

Idag fick bilen besiktigas. Eftersom jag brukar glömma bort att dem ska köra ett varv ensamt med bilen hade jag som vanligt hunden med mig. Det är alltid först när jag kör in i hallen att jag kommer på att a) bilprovningskillarna brukar bli lite nervösa när de ska köra med en Hathil i nacken och b) att Hathil inte tycker om att följa med någon gubbe runt hallen medan jag väntar i kundrummet. Dessutom har jag så himla tråkig medan dem undersöker (läs: underkänner) bilen att jag helt enkelt tog ut hunden och en näve med godis och tränade lite teater / freestyle där i hallen.

Bättre störningar än där finns inte! Ljud och oljud, en massa galler och hål i golvet, folk som springer runt osv. Dessutom folk som tittar på, nyttig träning för den mänskliga delen av ekipaget. Vi började med lite plats, stå och buga. Det som han ska lära sig är att titta rakt fram medan jag kommenderar bakifrån. Han ligger alltså på något galler och stirrar rakt fram medan bilen höjs och sänks strax intill hans högra örat. Kul, matte jättenöjd! Speciellt om man vet att det är Hathils bil som han håller stenkoll på. Jag är ju bara chauffören. Sidoförflyttningar över rännor och snurr på galler inga problem medan bilar tutar runtomkring samt att någon lyckas utlösa ett billarm. Sedan tränade vi på att backa utan att ramla i hål, något som behövs på premiären (påskdagen på Hallagården förresten) när vi ska träda upp på en riktigt scen, som är alltså någon meter högre än omgivningen och inte särskilt stor. Gick också bra. Han skäller lite men han stannar när jag säger till honom. Ute på parkeringen zippzoppade vi lite över dessa fina vita streck som är gjorda för just detta ändamål. Jag antar att också publiken har fått något för sina pengar (300 spänn inkl. bilbesiktning), flera av dem stirrade i alla fall på oss som om vi var aliens.

Facit: Bilen underkänd pga felfärgade blinkers, hunden mer än godkänd.

Jana, nöjd med dagen

Heute war der Teddy mit beim TUEV, weil ich wieder mal vergessen hatte, dass die immer eine Proberunde alleine mit dem Auto fahren. Er musste also aussteigen und weil wir schon mal da waren und uns auch sonst langweilig war, während der Typ das Auto untersucht, haben wir halt ein bisschen fuer's Theater geuebt. Ein Theaterhund muss nämlich auch turnen koennen, wenn rund um ihn herum das Chaos tobt. Wir haben also alle unsere Tricks fuer das Voodoo-Programm geuebt, während direkt am Kruemelohr die Hebebuehne rauf und runter gefahren ist, Autos hupen, Leute uns voellig verständnislos anstarren und auch noch ein Autoalarm los geht. Naja, nicht alle haben uns angestarrt als wären wir vom Mond, eine Frau hat gleich kapiert, wieso wir das machen.

Jetzt ist der kleine Hund sehr muede und ich bin sehr zufrieden, auch wenn das Auto natuerlich wie jedes Jahr durchgefallen ist (Blinker hinten nicht orange genug).

Så!!

Nu har jag anmält oss (Abbe, Vanda och mig, vilket team!) till fäboddraget! Dvs en riktig slädhundstävling som går på Koppången i norra Dalarna. Vi orkar inte med hela distansen, men det finns en option att endast köra 30 km (alltså 1,5 mil på lördag och 1,5 mil på söndag). Det som är det bästa och roligaste med just den tävlingen är att det inte finns olika klasser, alla samsas i samma spår. Det betyder också: ALLA STARTAR SAMTIDIGT. Det kan jag inte ens föreställa mig med Abbe (jag satsar på att det helt enkelt är för många hundar, då vet han nog inte åt vilket håll han ska skälla..;-). Sen kommer vi säkert vara ursinnig snabba de första kilometrarna och jag hoppas på att allt lugnar ner sig sedan! SPÄNNANDE!

Om vi får starta..möjligtvis duger inte vårt hemmabygge till släde eller så kommer nån veterinär på Abbes artros-ben..Men då kan man ju åker i de där fina preparerade spåren efter loppet ;-).

Jag ser fram emot en slädhund-semester till, syn att inte ni andra briarder är med. Här kan man ju åker släde eller skidor hur det behagar en. Kanske vi ska verkligen ställa upp på Vindelälvsdraget med en massa briarder :-)) (har först efteråt fattat att det är stafett-lopp som gäller där. Vi blev lite oroliga för tanken att spänna ihop alla blogg-briarder ;-))

Men först Fäboddraget!

Hurra!

Ari