Igår fortsatte vi alltså..Först satte vi inne en stund och småpratade och planerade (jag måste verkligen bli bättre på att hålla mig mera i bakgrunden, grrr), sen gick vi ut, skrattandes och glad, för nu ska det lekas med hästarna. Och där var de, de andra..de som inte har följt med på vägen till ett bättre samspel med hästen. Tysta är de, med lite sambitna miner, de är så mån om att deras djur uppför sig rätt och inte gör fel..Vilken skillnad, man känner sig fortfarande som en alien bland hästfolk i Värmland. Ibland händer det och jag rider i paddocken, då utspelar sig samma scen: jag på Hamar..en Hamar som föreslår lite nya krusiduller (och då hojtar jag och skrattar och är allmän lycklig att han inte längre är passiv och bara väntar på hjälpar) och runt omkring oss tre andra ryttare, knäpptysta, som övar, övar, övar. Har de kul? Att deras hästar saknar klickerglädjen, det ser jag..de hade jo lärt sig detta förra året. Men nu jobbas det igen, slut på hästglädje, semestern är över..

Ibland är det svårt att titta på och hålla tyst, de är jo ändå mina gamla elever, som egentligen vill ha råd och tipps. Synd, att det har blivit två läger här på gården (jag hade varit så stolt över att alla höll på med samma sak i alla år, utan krav och prestationsångest).

Därför är jag särskilt glad över alla positiva kommentarer här på nätet. Mycket Tack till Ann-Louise och Maria Y för uppmuntran och inspiration jag får när jag läser era bloggar!

Och slutäntligen: våra hästar var helt fantastiska igår kväll.Särskilt om man har i åtanken att även islandshästar kan vara lättskrämda och nervösa från början! Då är det extrakul att se Johanna liggandes på Mysla (att hon vågar!) och Eva, som håller på att utbilda Jonakur till värsta cutting-hästen (han förföljar och försöker fånga henne, och han är snabb!, i själva försöket att hitta ingången till "fotgåendet"). Vi MÅSTE bara filma det! Jana har lärt Isolfur "fot" på nolltid, de är så sansade och ordentliga, det kommer ge utdelning på sikt (;-))och jag har skapat ännu en "rygga-rygga-varelse" i mitt försök att först lära Randalinn att avstår ifrån maten (efterklok Abbe-lärare ;-)) innan vi gör upphetsande "fot"-övningar. Ett extra-plus: alla, hingstar som ston stod snällt uppbundet och väntade på sin tur. Även Jonakur, nu 4 år gammal och riktig "gangsta-kille", dvs hingst (de unga hingstar är jo bara tvungna att visa upp sig för tjejerna!).

Vi har så kul, juhuu! 

Jag hittade en rolig internetsida (www.wonderdogs.bc.ca) förra veckan. Om hundträning. Nja, det kanske inte finns några nyheter i Bens träningsmetoder. Jag tycker ändå att det är kul att han har jobbat med positiv förstärkning i över 30 år och med vilken precision inte bara hans hundar utan också elevernas hundar jobbar! Sen har det gett effekt här hemma..Ibland har man jo dessa moment, där man plötsligen förstår (med kropp och själ) någonting, som man hittills bara hade uppfattat med hjärnan. Ni vet, plötsligen bara funkar det och man fattar inte varför man inte har gjort på det viset tidigare.

Här hände det två saker: jag vet nu hur jag få Vanda fullständigt fixerad mot mig även med störning och (det allra-allra-bästa) jag har lyckats förmedla Abbe att han bara får bollen eller liknande om han väljer avstår ifrån den. Aldrig mer något tjatig skällande! Ni anar inte vad det underlättar! Då är det bara kul, kul att leka med honom.

Sen kommer jag ihåg att det inte finns några begränsningar, om hunden väl har förstått ett beteende kan man ganska fort be om detta även på lång avstånd eller med väldigt små signaler. Jag måste jo bara prova om det går här också..och..TADAA! : Abbe kan ligga och vänta på OK-signalen medan Vanda spelar frisbee och hoppar fram och tillbaka och över honom. Vilket störmoment för lille Abbe! Men han väntar! Sen kunde de ligga och vänta på KOM-signalen på riktigt långt avstånd (150 m eller så) medan jag hoppar och springer och dummar mig med deras leksaker. Fantastisk. Om vi hinner ska vi filma en video-snutt (jag är såå stolt!)

Nu gäller det bara att fortsätta på den vägen! Jag lägger till en av Ben Kersens video, bara att ni förstår, vilken precision jag snackar om!

Ari

Mycket är möjligt om man bara frigör sig från gamla mönster och föreställningar. Hur man tränar unghästar till exempel. Jag har jo med en metod i bagaget, som jag lärde mig på Wiesenhof för ett antal år (23!) sen. Den är inte alls dum, den metoden. Det var rätt mycket beröm och undviker situationer man inte vill hamna i. Ett ganska positivt sätt  i alla fall (det blev aldrig nåt "nej!" t ex).  Men den kräver folk som kan sin sak och man skapar hästar som bara är vana mycket. De har inte lärt sig  att tänka.

Nu har vi i alla fall dragit igång projektet "unghästträning med positiv förstärkning"! Projektet är tänkt som en workshop där alla möts på samma villkor (lite svårt för mig att bli av med ridlärarstilen ;-)). Det är med hästar och folk i olika åldrar och med olika baskunskaper. Vi alla ska försöka att hjälpa varandra och lära av varandra. Det ska bli så kul! Än så länge känns det som om det endast finns fördelar med projektet!

Idag var det alltså dag 1: Vi har skapat en lista med färdigheter som hästarna ska kunna om 12 veckor. Vi skall öva på en färdighet per vecka. Och så ska vi turas om vem som bestämmer vad som ska övas under veckorna.

Idag bestämde Johanna att vi ämna den här veckan åt "fotgåendet". Jag valde att börja i ridhuset (jag har med hästar, som inte ens vet vad "klick" betyder). Jag tror, att det var kul för alla. Även om Evas och Johannas hästar redan kännde igen "fotgåendet" kunde vi ökar svårighetsgraden genom att lägga till olika störfaktorer (presenningar på marken och flaxandes i luften, studsande bollar). Det gick verkligen bra! Inte ens mina lite nervösa nybörjar-hästar ville frivillig lämna ridhuset, men det gick jo snabb att ändra på..de kan nämligen "gå fot" nu (nästan, iallafall ;-)). Kul också, att man kan jobba med hingstar och ston samtidigt..de verkar inte bry sig särskilt mycket om nåt annat än sina övningar!

Jag ser fram emot morgon-dagen, då ska vi ge oss ut och gå "fot" på fälten. Det är verkligen riktig kul att träna i grupp! 

Ari, workshop-deltagare :-) 

Idag hade vi besök av en rysk cirkusakrobat. Han hade för ett antal år sen arbetat med såväl hästar och hundar..och han beskrev lite olika övningar som de höll på med då. Det hela resulterade i alla fall att vi fortsatte med projektet "ridande hundar". Om de ska kunna visa att de kan rida på hästar är jo en förutsättning att de tar sig upp på häst på något sätt. T ex genom att först hoppa upp på våra axlar och sen över på hästrygg (eller så måste hästen lägga ner sig..). Abbe hade vi redan klickad för att han står på min (eller Janas) rygg. Det är INTE enkelt för en upphetsad bushund. Han är jo faktisk tvungen att stå still och koncentrera sig. Gör han det går det redan riktigt bra. Så småningom kan jag väl ställa mig lite rakare (jag är väldig rädd att han trilla, därför ökar vi svårigheten lååångsamt).

Övar man någonting med Abbe brukar det vara så att även briarden vill testa trickset. Och det fick hon. Gick faktisk över förväntan bra, man ska ha i åtanken att de flesta briarder inte har nån utpräglat balanssinne. Vanda t ex har redan svårt att balansera på trästommar och sånt. Men hon kan väl lära sig, tar bara lite längre tid.

Hathil har också testat..med framgång, men vi fick avbryta för det blev för farligt för alla inblandade (hur gammal måste han bli för att bli lite lugnare ;-))

Hur enkelt måste allt det här vara för en mindre hund eller en bordercollie?!

Ari 

Jag tänkte egentligen bara springa genom köket för att ta ett kort på vinterkatten men jag hamnade mitt i ett experiment som handlade om att utreda om våra hundar förstår vårt språk. Teorin är ju såklart att dem tittar mest på vårt kroppsspråk men man har ju hört talas om att det finns hundar som faktiskt kan tolka ett eller annat ord. Här är alltså dokumentationen om försöksserien med Abbe och Vanda som får endast verbala signaler och ingen hjälp alls med armviftningar eller dylikt:

Abbe und Vanda sollen nur auf Worte reagieren, ohne Hinweise durch Armwedeln, Fingerzeigen usw. zu bekommen:

"Sitz!" - "Sitt!"

"Rolle!" - "Rulla runt!"

Det syns i alla fall ganska tydligt vad de tycker om att göra.

Jana ;-)

Ikväll lyckades jag med den perfekta inkallningen. Full galopp i över 20 m, runt mina ben (jag kör den "gamla" ingången) och sitt. Snyggt! Och framförallt helt oväntad eftersom det var vinterkatten som kom som en torpedo.

Jag stod på betongplattan och körde lite tricks med våran innekatt. Det var oväntad för sig, för om någon hade sagt till mig för ett år sedan att den katten inte bara skulle vistas ute men att det skulle gå att ta kontakt med henne, hade jag nog bara skrattad. Jag "ropade" på henne som stod två meter ifrån med. Signalen för "Katt, kom!" är "Pssspssspsss". Jag hade inte ens kommit fram till tredje psss när ett grått streck kom flygandes över betongplattan, bromsade in när det höll på att flyga förbi och kom sedan runt och satt sig. Jag medger att vi har tränat ingången ett par gånger för några månader sedan. Men att han skulle göra det ute när han dessutom precis vet att det enda som han har att vänta sig är lite pasta. De är väl tortellinikatter, båda två...

Jana 

Jag måste bara konstatera att jag aldrig, eller sällan får det jag vill ha! Jag menar i träningen..och ju mer jag VILL att häst eller hund SKA göra si eller så deto större är sannolikheten att just det önskade beteende icke mer visas de närmaste veckorna, känns det som! Det brukar först bli bra om jag sluta forcera det..och så får jag ofta andra trevliga biverkningar ioförsig..i efterhand är jag sällan missnöjd ändå.

Tex Vandas träning. Det jag försökte bli av med var hennes avstickare till skogs varje morgon. Det här har jag fått (efter att jag hade slutat irritera mig på att hon inte självmant höll sig i närheten): Hon har blivit en höjdare på inkallning. På "Vanda, kom!" vänder hon bums och kommer i herrans fart tillbaka. Bra, ioförsig, men jag vill inte hela tiden bara ropa efter henne (om jag inte gör det försvinner hon troligtvis fortfarande). Därför satte jag henne i koppel och efter bara 4 dagar fungerar även detta utmärkt (och hon har verkligen varit duktig på att dra i kopplet!). Dessutom har hon blivit mycket mer intresserad i att leka med mig, även i skogen. Men, som sagt, målet var att Vanda ska hålla sig i närheten på morgnarna och det gör hon fortfarande inte alla gånger. Det kommer säkert att ordna sig på sikt, men det roliga är att jag just nu inte längre tycker att det är så viktigt. Det funkar jo med koppel också...

Förra gången jag hade försökt att träna hundarna så att de skulle sluta dra i kopplet hade jag fått 2 draghundar i stället. Riktiga draghundar, som lyder för det mesta, kan "höger-, vänster- och halt-kommandon..och drar för fullt så fort de får dragselen på sig. Så kan det gå!

Jag vet inte riktigt om andra har samma "bekymmer", att aldrig riktigt veta vad träningen ledar till. Så fort det roliga ordet "målmedveten" dyker upp brukar vår träning tar en annan vändning. Att träna målmedvetet innebär för mig oftast att jag vill se snabba resultat och då lägger jag ribban gärna för högt. Får jag inte snabba resultat försöker jag oftast att kringgå problemet. Det är kanske förklaringen för min vimsiga träning. Jag tycker för det mesta att det är kul ändå, fast mycket spännande!

ivrig Ari

Jetzt aber richtig. Seit heute scheint das Internet in Honnef zu funktionieren. Ihr dürft euch also in unserem Blogg amüsieren. Ihr dürft gerne auf die kleinen grünen Buchstaben klicken, da stecken immer lustige Sachen dahinter, zum Beispiel andere Artikel und Bilder, Filme oder kleine Kästchen, wo ihr was reinschreiben könnt. Einfach mal alles ausprobieren und sehr gerne was schreiben, dann freuen wir uns und es kann auch wirklich gar nichts kaputt gehen. Weiter unten gibt's auch ein paar Bilder von Vanda. ;-)

Genau: DANKE, LIEBER ANSGAR!