Här kommer ytterligare en variant med tasstarget. Problemet är som bekant att hunden ska trampa i mitten av targeten (targetet??), inte på kanterna. Man kunde ha kommit på tanken att lägga upp övningen så att targeten klickar själv när hunden trampar på rätt ställe om man hade varit lite fyndigare. Bygga in en klicker som utlöses när hunden trampar på mitten så att man själv bara kastar in godis. Hade kanske funkat bättre.

Sedan så kunde man också ha resonerat att det faktiskt finns hundar som tycker om att göra mycket väsen. Man kunde också ha gissat att det är just Hathil och Abbe (speciellt Abbe) som tycker om sådant. Detta har vi fattad för tre dagar sedan när Ari lånade Hathils tuta för att kolla vad Abbe skulle säga om den. Hathil tycker att tutan är ganska rolig men Abbe är helt förtjust i den. Det kommer den dagen (ganska snart antagligen) när han sliter tutan ur Aris hand, rusar i väg och springer tutande över hela gården. Det är så man gör hundar lyckliga.

Abbe tycker alltså om när det är mycket väsen - ju högre desto bättre - kanske att det är därför han skäller och ylar jämt. ;-) Ari har alltså plundrat Toys 'r' us igår och kom hem med en minipiano (till Vanda och Hamar som tycker INTE om väsen) och en så kallad hiphopmixer till Abbe. Hiphopmixern är en matta med några fält som gör olika ljud när man trampar på dem.

Den där mattan döptes till hiphophelvetet efter första omgången med Abbe, som hittade "melodiknappen" direkt och skuttade runt lite på de övriga fälten. Vi har alltså en matta, ca 1,50 m x 1 m, som lyser i alla färger från rosa och lila till illorange med bilder på som bara femåriga flickor kan gilla. På mattan finns det fem fält som är markerade i rosa, grön, lila, illorange och röd - lite svårt att urskilja tyckte vi och funderade hur man skulle gestalta om mattan så att hundarna hade en chans att se vad de ska göra. Eftersom vi inte har talamodet att fundera över sådana frågor länge lånade jag ut mattan till Tasstarget-Hathil, bara för att kolla lite.

Hathil älskar mattan! Superkul, man trampar på ett ställe och så ger det ett ljud, och dessutom godis! Vad roligt! Nej, det är inte ett problem alls att hitta de rätta ställen på mattan som ger ett ljud. Dom e ju faktiskt markerade, fattaru väl! Han fattar med en gång att det finns vissa ställen som ger ett ljud och hur dem ser ut (de har i motsats till resten av mattan lite vitt som bakgrund). Han trampar endast på dem och har hur kul som helst. Svansen slår rytmen i burens väggar - han har backat in där för att komma bättre åt mattan, det är inte så mycket plats här - och framtassarna gör IUIU IUIU BOMM BOMM IUIU. Så lätt kunde det ha varit med tasstargeten från början om man bara hade vetad att man har en hiphophund...

Jana

Jag har blivit utmanad av Pejla så matte fick motvilligt lämna tangentbordet åt mig (hon gick härifrån med sin tekopp muttrande någonting om "ska nog redigera en hel del han skriver, man vet ju aldrig vad han hittar på"). Jag ska lista upp sex saker som är underlig med mig. Det var ju lite svårt eftersom jag är en helt normal hund men kanske att jag kommer på några grejer som andra har i alla fall förundrat sig över.

1. Jag bryter när jag skäller på svenska fast jag är Värmlänning egentligen (finns en rasistisk aussie på klubben som tycker inte om mig pga av min och mattes "invandrarbakgrund"). Det beror på att jag har en tysk mamma - min svenska pappa var inte hemma så ofta - och att jag har flyttad till Tyskland när jag var ung. Jag skäller alltså flytande tyska men har en akcent på svenska.

2. Jag kan ligga helt lugnt bredvid en agilityplan och låtsas att jag tycker att agility är tråkig. När matte kommer sedan fram till mig och bindar loss mig så byter jag inom en millisekund från låtsas-soffpotatis till agilityidiot och börjar skälla som bara den och hoppa och dra i kopplet. Det är en rolig trick som jag har lärt mig av min briardmamma. Hon hade så mycket is i mage att hon kunde låtsas vara en trött soffpotatis fram till första hindret. Hon fick nästan bäras fram till starten och sedan exploderade hon. Hur kul som helst, man kan skrämma folk med sådant.

3. Jag har egentligen hängande öron men kan fälla upp dem vid behov. Mitt höger öra kommer lite mer efter pappan och det syns att det är lite "ståig". Med mycket träning (örongympa) har jag under årens lopp fått till det så att jag kan ställa upp högra örat när jag vill och nu även vänster örat när det är viktigt. Man hör så mycket bättre med två satellitantenner där uppe...

4. Sedan så har jag hört att det är inte helt vanligt att äta såpa, gilla duschtvål osv. Men jag tycker att det är gott. Jag tycker också att det är gott mednytvättade filtar. Jag kan också rekommendera alla som har tillgång till krita att prova den någon gång. Kanske att ni också får följa med när era mattar underviser, då kan ni roa er med att äta upp kritan. Man får många sympatipunkter hos eleverna och blir klappat jättemycket efter lektionerna.

5. Nu blir det lite svårt med underligheter, jag är ju som sagt helt normal. Matte säger att hon har lärt sig att det inte är normalt att en hund är på bra humör 24 timmar om dagen, vartenda dag i hela sitt liv (om det nu inte är åskväder). Det finns tydligen hundar som inte är så. Men det bjuder jag på, det är inte svårt. Finns väl fler sådana hundar som tycker att livet är kul, eller hur? Så det är kanske inte så underligt.

Har kommit på en sak när jag skrev med Blixtra att det är troligtvis lite mer ovanligt att man brottar ner kontaktfältshindrena på agilityplanen. Men gungan är endast rolig när man har den omkull och om balansen blir uppkäftig (de är sådana med sina jävla kontaktfält) då ska man trampa hål i den. Man kan också skrika åt slalomen (den är ju dum och långsam, den med). Inte skälla, skrika! Och ger den sig inte då bryter man av en eller annan pinne. Den blir förresten lite roligare om man ser den inte som tråkigt uppehåll på plan utan som specialuppdrag. Då kan man ropa "Hutt, hutt, hutt" medan man attackerar den. Agility går på tid, bort med alla tråkgrejer!

6. Nu fick jag fråga grannhundarna om de har upptäckt något underligt och det är ju lite speciellt eftersom jag råkar veta att minst en av dem är helt knäpp själv. Men de säger i alla fall att inte alla hundar är förföljda av en vild hund som bor i badrumsväggar, skyltfönstrar och nu även i två ramar nere i ridhuset. Den kan dyka upp i en vägg när som helst, börjar skälla ut mig och jag vet att det är alltid samma hund: en någorlunda stor, fawnfärgad hund med en fin lurvig svans och roliga öron, ganska snygg egentligen om den kunde sluta skälla någon gång. Men så som den beter sig är man ju tvungen att skälla ut den vartenda gång man ser den.

Det var mina sex "underligheter" och nu får jag utmana någon annan, har matte sagt. Då vill vi veta mer om

Blixtra

Sokrates 

Tuffa

och Gryn (Tuffa får kanske hjälpa till lite med skrivandet)

Hathil

... braucht für den Spott nicht zu sorgen??

Det har blivit lite bättre med Hathil och sin tasstarget. Han ställer sina fötter nu jämt på brädet, står inte längre på kanten. Inte i mitten heller när han hoppar på brädet men han korrigerar åt rätt håll. Han hoppar på brädet, högertassen brukar hamna någorlunda rätt och sedan gör vänstertassen en liten tapdance tills den blir rätt. Vet bara inte om han har fattad och bara missar strecket när han kliver på eller om han testar sig fram när han väl står på brädet. Time will tell...

Ari och jag har börjat en danskurs (jag kan nästan höra er skratta där ute) eller snarare två. Vi kunde inte bestämma oss eftersom vi har noll koll på temat och bestämde oss därför för att testa såväl BoogieWoogie som Lindy Hop. Under boogielektionen står jag alltså där och fötterna ska göra steg enligt följande mönster: Höger, vänster, högervänsterhöger, vänsterhögervänster, höger, vänster osv. Jag kommer så långt som första vänster och sedan är det slut. Vänsterfoten ska alltid ta minst två steg, påstår den, alltså: höger, vänstervänster. Killen som undervisar kommer fram till mig och förklarar stegmönstret igen. Om man koncentrerar sig väldigt mycket så går det två tre gånger. Sedan ska vi göra lite snurr dessutom och då gör ju vänsterfoten precis som den vill. Killen kommer fram till mig igen och upprepar mönstret så att även jag ska fatta. Jag vet, svarar jag, det är inte jag, det är vänsterfoten som inte kan det här.

På vägen hem gnällade jag lite om den dumma foten som jämt ska ta minst två steg vartenda gång. Och får till svar av Ari att det precis är detsamma som Hathil gör med sin target. Kanske att hunden har fattad och det är bara vänstertassen som inte kan? Wie der Herr, so's Gescherr? Och hur har jag i så fall lyckats att överföra det till honom? ;-)

Det blev förresten inte Boogie utan Lindy Hop som vi fastnade för. Inte bara roligare attityd och mer naturligt stegmönster (för mig i alla fall) men en mycket bra tränare också. Vi har upptäckt hur mycket dans liknar djurträning, särskilt ridning och agilityhandling (ska nog skicka nästa fortsättningskursen till Hammarö Dancing Team). Men det är ett intressant tema för sig och vi kommer säkert att skriva om det någon gång.

Jana

PS: Finns det någon därute som har en hund som gnäller för att den inte kommer tillräckligt snabbt och bekvämt åt märgen i ett ben? Undrar om Abbe är helt normal... ;-)

Jag försöker att hitta glädjen för min "gamla" häst (Sokrates 21) Han har tydligt visat att våra gamla vanliga ridturer inte är tillräckligt roliga/ stimulerande/intressanta längre. På väg bort från stallet körde vi klickträning med halt, galoppfattning, trav.......Den här gången inga krav på böjning, sluta och öppna. På hemväg hade vi som vanligt bra energi och han bjöd på fin tölt och trav. Jag bestämde mig för att överaska min häst och styrde plötsligt in honom på en viltstig. Först fick jag ingen reaktion, men efter 15 meter tvärstannade han, såg sig om och undrade förmodligen vad som hände. Jag klev av och tog en promenad med honom upp på ett berg, därefter ner på stigen igen och sedan sprang jag med honom hela vägen hem. Resultat: en pigg och glad häst som inte var svettig samt en "ryttare" som var trött och genomsvettig. Jag funderar på att börja cykla med honom.

Ny uppgift till en del hästägare på gården och Hamar och Björk:

Hästarna ska gå volter på kommando (jag menar inte snurrar utan en volt med böjning), och allra helst kunna skilja på höger- och vänstervolt. Uppgiften tog jag upp under onsdagslektionen. Hamar och Björk ska lära sig samma sak för att ha ett par referenshästar..en klickervan Hamar (som redan hade lärt sig volten för ett år sen) och Björk, som än så länge inte riktigt vågar att testa sig fram.

I onsdags fick jag se en del olika lösningsföreslag. En del har shapad fram att hästen rör sig runt dem, andra har börjat ridandes. Petra tyckte att det bästa vore att börja i longervolten där hästen är redan van att gå runt henne. Vi får se hur det fortsätter (jag tror på alla tre metoder, finns säkert fler ;-)

Jag själv har börjat med free-shaping..inga bra resultat: Hamar går fortfarande allrahelst baklänges, men baklängesvolter var ingen option. Vänstervolten han redan kunnat verkar vara  helt glömt :-(( Gissa, hur besviken jag  blev..Björk var väldig långsam (!), både att röra sig och med tänkandet (inte konstigt med tanke på att jag har förbjudit henne egeninitiativ i över 10 år).

Andra gången vi övade var Björk fortfarande långsam, men mera intresserad. Hon behöver nog tid, tid (jag får nog lugna mig och övar tålamod). Hamar gick fina volter, men endast så länge han hade grimskaft på. Utan grimskaft: baklänges, grrrr

Idag såg jag de första framstegen: Björk har fattat och går små vänstervolter!! Fortfarande långsamt, men men :-)))

Till Hamar la jag ut fem däck och ställde mig i mitten. Sen gick han två volter i grimskaft och efteråt: TADAA! Han har fattat! Nu springer han runt mig och däcken flera varv även i trav :-))

Tanken med det hela är att man ska kunna löslongera sin häst var som helst  utan staket, piska och rep. Det borde även vara möjligt att använda volten vid inridningen. Det är nog inte någon skillnad om hästen springer själv eller med ryttare. Inte behöver man en medhjälpare heller;-)

Volten är dessutom det perfekta svaret på olika problem i ridningen. Kan man utan problem (och tyglar, skänklar, etc..) svänga in på volten behöver hästen inte rusa, ligga på framdelen, styva till sig mm.

För mig finns det i alla fall tillräckligt med argument att lägga ner lite tid för att få en perfekt volt. Volten är lika viktigt som "halt" och "framåt".

Just nu jobbas det med fottarget här på gården. Det är en häst och en hund som ska lära sig ungefär samma sak. Hur det går för hästen vet jag inte men hunden har jag koll på. Det går inte särskilt bra.

Hathil ska lära sig att sätta båda framfötter på ett bräde (ingen musmatta, även om det verkar vara Sveriges mest populära tasstarget, de är inte bara för små för att Hathil ska kunna stå bekvämt på dem, de går också sönder efter typ 5 minuter). Inte i kanterna då men i mitten på en väldig fin markering. Brädet i och för sig är ju inget problem alls, men det där med mitten...

Vi har inte jobbat med den targeten innan dess (vi har inte tränat så mycket med tasstarget överhuvudtaget), jag har verkligen försökt att planera innan jag började och jag har försökt att komma ihåg allt som alla "hönstränare" (de som har gått kurs för Bob Bailey, om ni är intresserade i klickerträning och inte har gjort det än: läs deras bloggar, länkarna finns bredvid) har skrivit de senaste veckorna, alltså att inte klicka variation, att verkligen akta på timingen osv. Jag påstår att jag inte har "klickat fel" så ofta. Ändå går det inte hem hos Hathil. ;-)

Vi pratar här om en hund som har inga svårigheter alls med en delad tasstarget, alltså en target för högertassen och en för vänstertassen. Dem kan jag placera i princip var som helst, även långt ifrån varandra, och jag får två tassar på dem direkt. Förutom den gången jag lägger dem på markeringen på den andra targeten såklart. ;-)

Med andra ord: jag har ingen aning vad jag gör fel. Eller kan det vara så att han tycker att det för lätt, att han tror att han ska göra mer än att bara placera två fötter på ett bräde???

Jana

I natt hade unghingstarna lite kul. Dörren till deras rasthage hade gått upp och de bestämde sig att hälsa på stona. Ungstona var begeistrade, deras mammor tyckte mindre om det. Det var mammornas skrek som väckte mig...

Jag trodde ju att något farligt hade hänt där nere så jag var ganska överraskad när jag sprang runt hörnet och rakt in i Tilberi som stod i mörkret framför balkongen. Sedan så såg jag våran fina unghästdisco under stjärnorna. De var tillräckligt upptagna med varandra så att man kunde springa och spänna lite snören här och där. När jag var nästan färdig med det och började undra hur många hästar det skulle vara i unghingstflocken så kom Trölli (som räknas som unghingst igen, han ska få mer mat, han pensionären) tillbaka. Han hade gått ut i den riktiga hagen för att äta och undrade nog lite var de andra hade tagit vägen. Det var lite svårt att övertyga hingstarna att gå hem utan tjej men så småningom följde de med. Under tiden som jag hade spänt snören hade jag tappat bort Isoföl men han kom faktiskt när jag ropade på honom. Synd att jag inte hade med några godis.

Imorse så kom Ari springandes och skrek att vi skulle komma ner. Då hade samma flock gett sig av igen, denna gång ut på gräsmattan. Jag hade säkrat dörren till rasthagen rejält i natt så nu var det en öppen grind i drivgången som de hittade på vägen ut. Unghingstar och vallacker utspridda över hela gräsmattan men det var bara att fånga in dem. De flesta följer ju med utan grimma, även de små. Skönt att de är så lugna... ;-)

Vi verkar ha någon tomte som går runt och öppnar dörrar under natten för igår var grinden i drivgången stängt när stona kom in och det är ingen som går förbi där under kvällen. Vi ska kanske börja ställa ut lite mjölk eller är det något annat som svenska tomtar gillar?

Jana

Sen ett par dagar tillbaka har häst"träningen" börjat på nytt. Det är nämligen så att vi har fått en nyfiken praktikant..en sån, som funderar och frågar. Det är ganska kul, att titta på hur någon börjar med klickern. Spännande och lärorik för mig också. Petra har i alla fall lekt lite med Sofia, Dimmalimm och Trölli. Jag har försökt att vara lite smartare den här gången och bad henne att lära varje häst bara EN sak. Sofia ska stå stilla (4 fötter i backen, huvud rakt fram), Dimmalimm ska lära sig att gå fot och klickernybörjare Trölli fick en nostarget. I nuläget har Petra övat 3 gånger med Sofia och Dimmalimm och en gång med Trölli. Gissa, hur förvånad hon blev, när alla tre klarade övningarna redan idag. Klart, det finns inte kommandon till det än, men hästarna är nog redo för det redan nu. Eller vad sägs om en Sofia som absolut inte mer ville lämna det stället i paddocken, där hon hade "stått stilla". Jag fick verkligen slita i henne för att få henne därifrån ;-)) och då behöver man veta, att Sofia som gamle ridskolhäst inte tycker bra om paddocken! Dimmalimm var jätteduktig och till och med travade bredvid Petra. Och så gamle Trölli, nästan 30 år, klickad idag för första gången! Det tog honom två röda sekunder att lista ut uppgiften. Jag fick tänka tre gånger till om han verkligen aldrig hade gjort det så professionellt han gick till väges. Snacka om att lära gamla hundar att sitta!

Det bästa med den här sortens träningen är att den sprider så mycket glädje! Hästarna glada, Petra lycklig och jag happy, happy! Därför har jag lite svårt för att kallas det hela för träning, det är jo "bara" underhållning för alla inblandade...