Idag var det alltså freestyletävlingen. Först ut av "Isgårds hundar" var Malin med Ruffsa (för mig är det fortfarande ett Isgårdekipage) som körde en variant av sitt "Ring"-program. Jag tyckte att det var riktigt bra även om några saker inte funkade. Men jag tyckte nästan ännu bättre om Malins andra program med Tazzi. Det som var så hemskt kul att se var att Malin dansar och spelar och hon har därför mycket riktigt och välförtjänt fått domarnas hederspris, den nya freestyleboken!

Abbe var mycket mer med idag än förra gången. Han tävlade idag! Han skällde hela tiden men han gjorde också en massa grejer. Ännu bättre var det i andra omgången när Ari kom ihåg fler delar av deras program. Det enda som gick på tok var att hon skulle kanske ha lagt sin Dirty-Dancing-snurr med Abbe i famnen som avslutningen av programmet eftersom Abbe blev alldeles yr och kunde inte göra någonting efteråt. ;-) Men idag såg de ut som ett riktigt freestyle-ekipage.

I motsats till Hathil och mig. ;-) Hathil var på någon annan planet och ville inte vara med alls. Han hopppade alltså över minst hälften av alla moment vilket gjorde att vårat första program blev lite väl tråkigt och att jag fick kasta omkull hela koreografin havla vägen in i det andra programmet för att få med honom överhuvudtaget. Han stod bara där och tittade åt alla möjliga håll. Min teori, eftersom Hathil absolut inte brukar vara så, är att han var rädd för en motorcykelcrossrace som pågick i närheten (låter lite som åska). Hade det varit för lite träning eller för mycket träning eller något liknande då skulle han ha skällt på mig som bara den. Uppe på parkeringen en helt vanlig Hathil som drar hit och dit och gör grejer och nere på plan ingenting. Vi kunde sitta helt tyst bredvid sekretariatstältet innan vi kom på plan! Utan att skrika som en galning ... på en tävling ... Hathil! Han drog inte ens på plan som han brukar göra. Han var bara väldigt lugn och trög (ord som jag aldrig har hört i samband med honom).

Det som jag vill egentligen säga med det (det här är faktist ingen ursäkt för utebliven prestation ;-} ) är att jag inte ens märkte att han var rädd! Även om jag var medveten om möjligheten eftersom vi har haft det där motorcykelraceproblemet tidigare. Jag var förberedd på att han skulle försöka sticka till bilen men det gjorde han inte. Det enda som tyder på att han var rädd var han inte ville vara med och att han drog mig tillbaka till bilen efteråt. Men annars märktes det inte och det är helt fantastiskt! Panik-Hathil verkar vara nästan botad! Jag tyckte att han hade varit jämförelsevist lugn hela sommaren men å andra sidan var det inte så mycket åska i år. IR-terapin fungerar alltså även på honom (att det funkar för Mirakel-Abbe visste vi ju). Han hade fått "ljuspunkter" mot precis panikattacker igår. Tack Lisen!

Jana