... är förstås totalt onöjdig. Det kan han. Det som gamla hundar har däremot svårt för är att höra. Inte lyda, inte lyssna, höra. Jag vet att Hathil inte ser så bra som han gjorde för några år sedan och jag misstänkte att också hörseln skulle ha försämrats. Nu när jag inte upprepar mina kommandon högre när han inte lyder – jag har ont i halsen och därför får första gången räcka, även om det är lite lågmält – har jag svårt att få in min hund i bilen. Han brukar gå och kolla in det ena och det andra på gården och i stora hagen när vi går till parkeringen. Vanligtvis ropar jag på honom och då kommer han. Senast kom han inte när han var längre bort och jag trodde att han inte ville in för att han har haft det ganska tråkigt inne ett tag. Men efter igår vet vi att han helt enkelt inte hör mig. Han kommer när jag viftar med armarna men när han står åt fel håll har jag ingen chans. Vad göra?

Jag hittade av en slump mammas gamla visselpipa på skrivbordet. Hon har varit idrottslärare och när visselpipan inte längre behövdes i skolan återvanns den som hundpipan till Vanda som kommer när man pipar. Okej, än så länge hör min hund, man måste bara använda sig av lite högre signaler. Jag ska lära in visselpipan som ”Titta på mig och vänta på handtecken”. Det borde fungera ett tag till. Blir han helt döv får man väl skaffa signalpistol...

Jag började alltså med att blåsa i pipan och ge honom godis sedan. Kom på ganska snabbt att det var en idiotidé. Jag ville ju inte lära in den som ersättning av klickern! Stopp! Tänka först, träna sedan. Jag ska alltså börja klicka för spontan ögonkontakt ute och sedan lägga till pipan som signal. Ja, jag vet sådant borde man ha gjort för 11 år sedan. Men har jag inte. Helt ny övning för gubbhunden som helt klart fattar inte ett dugg.

Problem 1: Han tror inte att det kan vara så lätt. Testar massvis med tassar, hopp fram och i sidled, allt möjligt. Att det har något med ögonen att göra är svårt att förstå.

Problem 2: Är han längre bort än några meter HÖR HAN INTE KLICKERN. Särskilt inte när det blåser som idag. Ska alltså träna inne först. Det ville jag egentligen inte för här tittar han på mig i alla fall. Hela tiden. Även nu. Jag har alltså jättesvårt med timingen. ;-) Övningen är ju inte ”Titta på mig” utan ”Vänd dig om och titta på mig”. Men det får man väl jobba med. ;-)

Dessutom ska man väl lära in en handsignal som betyder ”Klick”. Jag kan ju varken markera beteendet eller berömma hunden. Hade man större godis kunde man ha kastat dem dessa tio tjugo meter men just nu har vi pyttesmå. Men framöver ska han väl ha ett tecken som betyder ”Rätt”. Har bestämt mig för dra handen ner, så som när man tar tid med en stoppur. Jag står alltså just nu med klickern i högst hugg och dra ner den med stor gest när jag klickar, precis som alla nybörjare lär sig att man INTE ska göra. Jag kommer att vara ett lysande förebild. ;-)

Det som är bra med det hela är att jag kan typ lägga ner skotträningen. Den lär inte behövas så länge till. Sedan – när han nästan hör inget längre – då kan vi tävla i viltspår!

Jana