I flera år har jag velat att lära Hathil att inte skälla när någon går förbi utanför vårt rum. Nu har det aldrig varit prioriterad eftersom det var mycket viktigare att han inte skällde på andra hundar och i bilen. Nu går detta – efter flerårig träning - ganska bra och jag bestämde mig i måndags för att ta tag i inomhusskällandet.

Jag började med att placera ut en massa klicker och godis överallt där jag brukar vara, vid datorn, vid sängen / soffan och t o m på skrivbordet där jag just nu inte är så ofta. Han skulle få ett klick när han, efter att han hade skällt på någon, kom tillbaka till mig. Här har vi förresten den stora skillnaden till utomhusträningen. I bilen brukade han få en godbit INNAN han skällde eftersom det brukar vara jag som ser de andra hundar, som ska skällas ut, först. Inomhus får han alltså en godbit EFTER att han har skällt eftersom jag har ingen chans att höra att någon är på g där ute, få tag i klickern och klicka INNAN han börjar skälla. Han har ju så mycket bättre hörsel än jag.

Han springer alltså till dörren, skäller, jag ignorerar det, han slutar någon gång, kommer tillbaka och sedan klickar jag. Godbiten kastar jag in i buren. Han får klicket för att han kommer tyst tillbaka. Målet: han ska skälla en gång vid dörren för att sedan gå och lägga sig i sin bur.

Resultatet efter 4,5 dagars träning dygnet runt: Han skäller när det är precis ingenting därute. Då hoppar han upp helt plötsligt från djup sömn, verkar det som, skäller en eller två gånger och tittar sedan på mig för att han är så duktig. Dessutom skäller han som galning när någon mus eller fluga rör sig på vinden. Oavbrutet. Eftersom han får ingen reaktion av mig för detta är han tvungen att skälla högre och komma närmare så att jag fattar hur fint han skäller...

Ska kanske spärra av vinden och folk som vill gå där ska ringa mig innan de ger sig ut så att jag hinner klicka INNAN han börjar skälla. Eller kommer han att fatta någon gång att det är tystheten jag är ute efter??

Nästan döv, Jana

Idag har Hathil tränat en sak till det nya programmet som teatern ska ha nästa år. Eller egentligen är det här tänkt till Mimulus men det duger säkert också till den stora teatern. I början ska han ligga en bit bort från mig, bortvänd från mig, och sedan ska han resa sig och backa till mig. Problemet är att han inte ska vända sig om, han ska hela tiden titta rakt fram i det tomma intet. Därför behöver han än så länge någon form av fokus framför sig. Först använde vi en nostarget som stod upprätt i en flaska som hela tiden ramlade omkull, även om man försökte klämma in den mellan två tynga kartonger. Sedan knöt jag fast den vid min stol. Då kunde man välja, beroende på hur fast man satte stolen, om targeten skulle tas ner genom nosattack eller om stolen skulle åka genom hela rummet. Targeten sitter helt enkelt inte kvar där den ska vara. Jag tycker att det skrivs för lite i facklitteraturen om de rena tekniska svårigheter i klickerträningen. ;-)

Jag bytte till en matskål med matkulor framför honom och det gick genast mycket bättre. Han ligger där, han står och sedan backar han. Vid klicket rusar han fram till skålen. Så körde vi på eftermiddagen.

På kvällen skulle Ari slänga lite salladsrester (just nu ska det vara ordning och reda i köket och kylskåp). Det var en rolig thaisallad med pomelo, kokosflingor, fisksås och kyckling men utan olja och utan en massa kryddor. En fettsnål Hathilsallad! Jag lånade salladskålen och placerade den i övningsanordningen istället för matskålen. Ha, vilken backning! Och alltid med nosen rakt fram! Frukt- och grönsakshunden har hittad ännu en favoriträtt...

Jana

Igår hade klubben en lydnadstävling och eftersom både Madde och jag var funktionär samt att det pågick en massa lydnad runt omkring började vi prata om upplägget till rallylydnadskursen som vi ska ha i januari. Det blir riktigt kul men vi kom på att om vi ska visa olika moment med våra egna hundar ska vi väl börja träna så småningom.

Imorse hittade jag på ICA en nedsatt paket med någorlunda ”lätt” korv i, som Hathil kanske kan äta, så vi satte igång med träningen. För att göra något nytt denna gång tänkte jag börja bakifrån, alltså inte med klass 1 eller 2 men med ett elitklassmoment: Framåtsändande mot kon. Hunden ska springa fram mot en kon, stanna där och komma tillbaka till föraren igen. Det är kanske lite som rutan i vanlig lydnad, eller? Innan jag började funderade jag hur jag skulle lägga upp träningen (!!). Jag kom på två olika varianter:

Jag bestämde för 2, som är nog ”vanligare” varianten, eftersom Madde och jag ska berätta om inlärning av olika moment på kursen och då ska man ju ha egna erfarenheter. ;-) Jag hade beräknat att det skulle ta typ två eller tre träningspass att limma Hathil fast vid konen och sedan skulle jag flytta konen längre bort under några dagar.

Steg 1: Jag ställer ner konen och är redo med korvbitar och klickern. Korv är jättegod därför är Hathil fokuserad på mig och bryr sig inte om någon kon. Man skulle kanske ha tränat kontakt...

Steg 2: Vänta på att hunden får tråkig och tittar på något annat än mig.

Steg 3: Klicka så fort han tittar på konen.

Steg 4: Klicka inte när han trampar på konen.

Hittills har det gått kanske 40 sekunder och fyra klick.

Steg 5: Klicka två gånger till och plocka sedan bort konen som ändå sitter fast på hundens fot.

Steg 6: Limma fast hunden, som just nu står så fint bredvid konen, med ett tiotal klick.

Steg 7: Flytta konen runt lite.

Steg 8: Flytta konen genom halva paddocken och titta på hur hunden springer i full fart fram till den för att sedan stanna upp där och vänta på korv.

Färdig. ;-) Tog inte ens fem minuter. Bara lite finslipning kvar: Han ska stå mer bredvid konen så att han inte springer över den vid inkallningen. Var det tur eller kommer det att bli såhär med alla elitmoment? ;-)

Klart att det inte sitter bombsäkert efter ett pass men att det skulle gå så fort... Och att det svåraste skulle vara att han inte trampar på konen jämt, han hiphophunden med sina tasstargets... Man kan fundera hur mycket man vill innan man börjar, det blir jämt överraskningar i träningen ändå.

Jana