I flera år har jag velat att lära Hathil att inte skälla när någon går förbi utanför vårt rum. Nu har det aldrig varit prioriterad eftersom det var mycket viktigare att han inte skällde på andra hundar och i bilen. Nu går detta – efter flerårig träning - ganska bra och jag bestämde mig i måndags för att ta tag i inomhusskällandet.

Jag började med att placera ut en massa klicker och godis överallt där jag brukar vara, vid datorn, vid sängen / soffan och t o m på skrivbordet där jag just nu inte är så ofta. Han skulle få ett klick när han, efter att han hade skällt på någon, kom tillbaka till mig. Här har vi förresten den stora skillnaden till utomhusträningen. I bilen brukade han få en godbit INNAN han skällde eftersom det brukar vara jag som ser de andra hundar, som ska skällas ut, först. Inomhus får han alltså en godbit EFTER att han har skällt eftersom jag har ingen chans att höra att någon är på g där ute, få tag i klickern och klicka INNAN han börjar skälla. Han har ju så mycket bättre hörsel än jag.

Han springer alltså till dörren, skäller, jag ignorerar det, han slutar någon gång, kommer tillbaka och sedan klickar jag. Godbiten kastar jag in i buren. Han får klicket för att han kommer tyst tillbaka. Målet: han ska skälla en gång vid dörren för att sedan gå och lägga sig i sin bur.

Resultatet efter 4,5 dagars träning dygnet runt: Han skäller när det är precis ingenting därute. Då hoppar han upp helt plötsligt från djup sömn, verkar det som, skäller en eller två gånger och tittar sedan på mig för att han är så duktig. Dessutom skäller han som galning när någon mus eller fluga rör sig på vinden. Oavbrutet. Eftersom han får ingen reaktion av mig för detta är han tvungen att skälla högre och komma närmare så att jag fattar hur fint han skäller...

Ska kanske spärra av vinden och folk som vill gå där ska ringa mig innan de ger sig ut så att jag hinner klicka INNAN han börjar skälla. Eller kommer han att fatta någon gång att det är tystheten jag är ute efter??

Nästan döv, Jana