Idag har Hathil tränat en sak till det nya programmet som teatern ska ha nästa år. Eller egentligen är det här tänkt till Mimulus men det duger säkert också till den stora teatern. I början ska han ligga en bit bort från mig, bortvänd från mig, och sedan ska han resa sig och backa till mig. Problemet är att han inte ska vända sig om, han ska hela tiden titta rakt fram i det tomma intet. Därför behöver han än så länge någon form av fokus framför sig. Först använde vi en nostarget som stod upprätt i en flaska som hela tiden ramlade omkull, även om man försökte klämma in den mellan två tynga kartonger. Sedan knöt jag fast den vid min stol. Då kunde man välja, beroende på hur fast man satte stolen, om targeten skulle tas ner genom nosattack eller om stolen skulle åka genom hela rummet. Targeten sitter helt enkelt inte kvar där den ska vara. Jag tycker att det skrivs för lite i facklitteraturen om de rena tekniska svårigheter i klickerträningen. ;-)

Jag bytte till en matskål med matkulor framför honom och det gick genast mycket bättre. Han ligger där, han står och sedan backar han. Vid klicket rusar han fram till skålen. Så körde vi på eftermiddagen.

På kvällen skulle Ari slänga lite salladsrester (just nu ska det vara ordning och reda i köket och kylskåp). Det var en rolig thaisallad med pomelo, kokosflingor, fisksås och kyckling men utan olja och utan en massa kryddor. En fettsnål Hathilsallad! Jag lånade salladskålen och placerade den i övningsanordningen istället för matskålen. Ha, vilken backning! Och alltid med nosen rakt fram! Frukt- och grönsakshunden har hittad ännu en favoriträtt...

Jana