Idag har vi varit ute med våra tre draghundar. Det är fjärde gången för Hathil i år och det har faktiskt gått bättre och bättre. Jag behöver bara hjälpa mot slutet och i uppförsbackar och han tycker att det är gôrroligt.

Meningen var att ta sig en kort sväng runt Brattfors flygfält eftersom det var ganska sent och höll på att bli mörkt. Vi lyckades att få in tre pers och tre hundar i bilen och fästa tre ”cyklar” utanpå bilen. Ari med cykel och med Abbe och Vanda, jag med sparkcykel och Hathil samt Stefan med Sigurds cykel men utan hund.

Rolig början redan på Forsnäsvägen. Abbe är för en gångs skull tyst i bilen, fast Hathil och jag följer med. Sparkcykeln däremot, som ligger på taket och har tappat någon plastkappa som skulle sitta i gaffeln (? heter den så på svenska?), sjunger hela vägen till Brattfors. När vi svänger in i skogsvägen för att parkera är Stefan tvungen att kasta sig ur bilen eftersom han sitter i baksätet precis framför Abbe som har börjat skälla som en dåre. Jag plockar ur mina grejer, stoppar Hathil in i selet och får sedan vänta på resten. Hunden min börjar bli lite otålig. Men det dröjer, det fattas lite snören här och där. Abbe och Vanda väntar fortfarande i bilen och är faktiskt tysta. Men inte Hathil. Han ylar allt högre, låter som en riktigt draghund. Sedan får Abbe kliva ur bilen och då är det kört: båda två ylar som en hel Huskykennel och det blir allt värre. Hathil hoppar upp och ner i selet och skriker som en galning. Det är i för sig inte så överraskande. Skulle jag berätta om det här för folk som har träffat honom i början av sin agilitykarriär i Tyskland, skulle dem bara skratta. Javisst, han skriker, han vill ju komma iväg. Det har han väl alltid gjort.

Men JAG hade trodd att det hade gått över. Att han var vuxen nu och hade lugnat ner sig. Han är 9,5 år gammal, han pensionären. Nix, inte ett dugg vuxen, vi har bara tränat på agilitystarter. Jag ska vara glad att han skäller bara lite innan han startar på agilityplanen för han är tydligen fortfarande samma hund som rullade sig skrikande i marken när det inte var sin tur att hoppa. Fortfarande lika lätt stressad som han alltid har varit. Vi har bara tränat på dessa situationer. Skönt å andra sidan att det går att träna sådant.

Resten av utflykten gick ungefär lika bra som början. Alla tre drog som galningar, fort som bara den. Med rasande fart genom leran, även i Brattfors är det plusgrader. Vi skyller på att dem tyckte det var så kul att Stefan följde med. Honom tappade vi dock efter halva vägen (han körde rakt fram där vi tänkte svänga). En flashback till: den gamle vallhunden kikade fram. Hathil tvärnitar och vägrar att fortsätta utan Stefan. Drar jämt tillbaka, står med huvudet åt fel håll. Ari fick mata honom framåt med korvbitar, annars hade vi inte kommit någonstans. Duktig hund faktiskt, hade helt rätt. Stefan stannade mitt i skogen och väntade på att bli hämtad medan vi trodde att han hade cyklat tillbaka till bilen. Vi fick leta efter honom en halv timme i helmörkret men till slutet kom alla hem igen.

Har bara lärt mig en sak: Min hund blir nog aldrig vuxen...

Jana