Tristan..man blir inte mer av med honom. Han har nog bestämt sig för att vara någon slags stor lurvig hund. Han gnägger så fort han ser mig (!!) och följer och förföljer mig om det finns möjligheten. Han påminner så mycket om Björk när hon var ung..och på andra sidan kan han stå och fundera precis som Hamar. På det viset är han kanske det fölet som Björk och Hamar aldrig fick..;-)) eller med andra ord: jag är rätt förtjust i honom.

Vi har börjat att leka lite med varandra, Tristan är en höjdare på targetträning. Han hade lärt sig att stoppa in huvudet i grimman självmant (jag tänkte att det kunde vara bra om han kan det med tanke på hur stor han möjligtvis blir) med det gör också att han förföljer mig så länge jag har en grimma i handen (har jag ingen grimma sänker han huvudet eller cirklar "öppna, öppna" runt mig ;-)).

Här en liten video när han var i paddocken för tredje gången, han lärde sig att hålla nya distansen (en armlängd, det är SÅ svårt, han vill vara nära..liksom Björk) och att backa (det var hans idé..). Sen sprang vi lite, jag törs fortfarande inte att framkalla de riktig vilda rörelser, ska etablera distansen först.

Ari