För precis ett år sedan skrev jag om stora framsteg vid panikfronten, om en hund som bara blev lite rädd när det small i otid. I år blev han inte rädd alls, inte en enda gång om man bortser från miljöpromenaden på Skutberget i måndags. Jag antog att han hade hört någon smäll men det kan lika gärna ha varit något annat. Och han kom över det! Första hälften av promenaden hade jag en hund som tittade åt fel håll ("Vill tillbaka till bilen!!") och fick dras med. Men varje gång man lyckades vända hunden så följde han med ett par steg och åt godis! Efter tio minuter eller så var det förbi och det blev en "vanlig" promenad med Monica och Pysen i mörkret. Känns otroligt bra att man nu kan göra så. För två år sedan hade det blivit panik i flera timmar. Det kändes säkert jättebra för Monica också att hon hade den coola och oberörda hunden, lite ovanligt, det med. ;-)

Annars var han inte rädd ett dugg! Lekte med pinnar i stohagen igår på eftermiddagen fast det hördes att folk fyrverkeriade någonstans. Dagen innan dess small det gång på gång och Hathil gick helt lugnt omkring där ute.

Det verkar verkligen som om vi klarar av åska nu och nyår på landet, återstår skott (verkar vara träningsbar nuförtiden) och nyår på stan (eller så skippar vi det).

Jana