Ikväll blev det pensionärsträning och vi uppfann en hel ny idrottsgren: 2 km rullator-sprint. För att vänja mig vid framtida hjälpmedel (man blir ju gammal) testade jag ikväll hur det är att spurta genom den lätt igensnöade skogen med en rullator framför mig. Det var en sk månskenstur med släde som jag blev övertalad till av min hund. Det var inte hans idé från början, men hans idé av en kul kväll blev det i alla fall.

Det var varken månsken eller snö i skogen (det fanns lite snö men inte tillräckligt mycket att täcka en helt sönderkört skogsväg). Bitvist gick det visst att köra, ganska så fort faktiskt, men man fick vara beredd att slädet kunde tvärstanna när som helst, hunden fick sig ett ryck i selet och själv hamnade man med magen i handtaget. Bättre att inte ens försöka och istället springa efter medan man håller i slädet där framme. Tyvärr leder det till att man inte har någon fri hand att bära jackorna och tröjan med som man gärna skulle slita av sig under springandet. Så här kommer det att bli om några år, jag hoppas bara att min rullator kommer att ha en korg som man kan stoppa saker och ting i.

På vägen hem bestämde jag mig för att undvika en rullatorrace till och körde en variant där hunden springer först, sedan kommer jag för att hålla i kopplet och båda två drar vi på slädjäveln som jämt försöker att svänga in i diket eller köra om oss i nerförsbackar. Det hela kör vi förstås springandes så fort det bara går, på en sönderkörd buckelväg i mörkret, eftersom det andra slädet inte verkar ha samma problem som vi. De har inte heller riktigt kul men de kör i alla fall (men så har de ett annat slädmodell, smalare och med högre handtag som dessutom sitter längre bak, dvs mindre som en rullator och mer som en inköpsvagn och dem åker ju mycket bättre). Den här metoden har nackdelen att man inte ens kan åka där det skulle gå men å andra sidan har man nu en hand över så att man nu äntligen kan ta av sig jackorna och springa i t-shirt.

Varför gör jag det? frågar jag mig halva vägen dit och hela vägen tillbaka. Vartenda gång går jag på det här med hur fantastiskt bra vädret är för just slädet (eller cykel eller ...), hur skönt det blir i månskenet osv. Jag vet att månen inte kommer att titta fram eftersom det har varit molnigt i flera timmar nu och det ser inte ut som om det skulle klarna upp. Jag vet att vädret kanske är fantastiskt men att marken är för blött eller att det inte finns tillräckligt med snö. Jag VET det. Så varför gör jag det? Svaret på det har sprungit framför mig och skrattat hela vägen. Det har klämt in sig i ett mycket för litet utrymme framför sätet i den nya bilen och suttit jätteobekvämt utan att ens bry sig om det. Nu sover svaret gott efter en andra portion kvällsmat och är helt nöjd med sin kväll.

Jana