Anna Maria undrade efter förra inlägget hur vi hade börjat med skotträningen. Bra fråga!

Det här blir ett längre inlägg där jag kommer att försöka rekonstruera flera år. Finns säkert mycket i det som alla visste, förutom jag, så ni som inte är sååååå intresserade i sådant får gärna titta in i teaterbloggen där det nu finns en del skuggor att beskåda. Akrobaterna prydligt insorterat under ”Teater”, inte som djur...

Hur har vi alltså börjat? De första sex eller sju år av Hathils liv har vi nog lagt ner på att träna upp skotträdslan rejält. Han var från början ganska rädd för åska, fyrverkerier, skott osv och det var lätt som en plätt att tycka synd om hunden, försöka lugna ner honom, sätta på högt musik och allt det där man gör. Allt fel! ;-( Sedan hjälper det nog inte att flytta in i ett hus med en nästan lika rädd hund som Hathil själv, Hathils pappa nämligen. Det blir bara värre för båda då.

Till slutet var han rädd för högt musik mitt i natten (då är det något på gång), vind och regn (blir säkert åska snart) och vi hade etablerad ”Lugnt! Det händer ingenting!” och ”Det var bara ett flygplan” som signal för ”Var jätterädd nu!”. Vid minsta misstanke av åska eller skott började hunden darra som asplöv och hördes det verkligen något ljud då försökte han riva ner dörren, började slåss med sin pappa (”Det är ditt fel!”) eller stack helt enkelt (fick hämtas ifrån grannarna). Fullständigt okontaktbar, äter inte, flåsar och darrar...

Situationen helt ohållbar: Jag kan inte åka hemifrån när det finns risk för åska. Blir det verkligen åska får jag sitta inne och hålla det vansinniga monstret i kopplet för att hindra honom från att förstöra möbler, huset och sig själv. Eller åka bil hela tiden, det var någorlunda okej. Vid den tiden hade man kommit fram till att man helst ska låtsas att det inte är något istället för att bry sig om hunden. Vilket är fullständigt omöjligt när man ska hålla i ett 30-kilo-kraftpaket som verkligen verkligen vill bort...

Steg 1?: Försöka ignorera

Det var där buren kom in i bilden. En stabil rejäl flygbur. Vid minsta tecken på åska: Stänga in honom i buren och göra något helt annat. Så kunde man åtminstone leva under sommaren och det såg liiiite ut som om det skulle bli bättre av detta. Varje gång jag lyckades låtsas att det inte var något fick jag för mig att det blev bättre efter ett tag. När vi var på exkursion med biologikursen en gång hamnade vi i ett förfärligt åskväder. Vi stod ute på Mästocka ljunghed i spöregn och hagel och det var tyvärr min tur att anteckna. Koppel och anteckningsblock med järngrepp i ena handen (hunden har som tur är inget bra fäste på heden), pennan i andra handen och lyssna till experten vad som än händer. Runt omkring står 20 andra studerande som inte heller verkar vara särskilt rädda. Då lugnade han faktiskt ner sig.

Steg 2?: IR-terapi

IR står för infrarött ljus som i den här terapin ska appliceras på akupunkturpunkter. Jag vet att det låter som hokuspokus men det funkar tydligen. Hathil och Abbe hade fått möjlighet att vara försökshundar för terapin, egentligen anmält för hältor av olika slag (båda botades på annat sätt) men dessa två psykfall bytte snabbt inriktning. PON:en gick in i projektets historia som ”Mirakel-Abbe”, förvandlat på några tillfällen från totalsupersönderstressad till bara lite superstressad. Vi vill inte ens minnas hur han var innan dess.

Hathil fick behandling för rädslor. Det var inte något som märktes i vardagen utan snarare var det så att det märktes för att det inte hände någonting. Hunden var lite konstig och låg någon gång och senare kom man på att han hade varit rädd för något. Ett år tidigare hade han säkert försökt slita loss sig men nu var han bara seg och inte riktig så som han brukar vara, till exempel på tävlingar. Dessutom blev det allt bättre på nyårsafton (2007, 2008).

Steg 3?: Vanlig träning?

När vi hade kommit såhär långt började jag fundera om det kanske skulle vara möjligt att träna bort rädslan. Vi sabbade de första försöken förra hösten på Brukshundklubben totalt eftersom jag fullständigt felkalkylerade skottens ljudnivå. Han blir alltså nu rädd när vi går vägen upp till stenen eftersom det säkert blir skotträning då. Okej, då tränar vi inte på klubben och vi börjar med något lägre ljud, t ex två brädor som smäller ihop.

Å andra sidan har vi också haft jättemycket tur. En hel sommar med pedagogiska åskväder när vi just hade köpt buren. Det var inte ett enda som cirklade runt hela dagen utan alla bara gick över efter några minuter som hunden rätt lugnt hade tillbringat i buren. Eller ett fyrverkerismäll just precis innan han hittade sin klöv när vi tränade viltspår någon dag före nyår. Hathil fullt koncentrerad och får belöningen strax efteråt.

Så nu tränar vi med en blandning av godisregn, godissök och fullständigt kontrollerade smällen (sådana som jag kan se komma, istället för ”vi skjuter om ca fem minuter”). När vi var på klubben sist skulle ett gäng skotträna och vi passade på att åka en bit bort (inte gå!), låtsades att det är skotträning, godissökte och sedan stack vi innan dem började skjuta. Blev ganska lyckad, den varianten. ;-)

Saker som inte fungerade:

Lugnande medel från veterinären – Hunden sov visst hela dagen men det bidrog ingenting till träningen.

Feromoner – För svagt för att fungera för en Panikhathil? Låst hjärna, låst luktsinne?

Tränings-CD – Han vet precis att det inte är på riktigt. Jag har dock hört att det funkade för andra.

Så har vi gjort i alla fall. Nu har jag skrivit massvis. Hoppas att det hjälper någon. Hoppas att någon har läst det överhuvudtaget. ;-) Och så ska vi se hur det fortsätter.

Jana