Det går framåt, sakta med säkert. Ibland har vi värsta skrikattacker men jag har märkt att han allt oftare slutar skälla för att kolla om jag inte vill ta tag i en klicker. Ibland är han till och med helt tyst fastän det springer folk på vinden och så tittar han uppfordrande på mig: "Hey! Det är folk där ute och jag är helt tyst! Hallå!! Godis!!!" Fattar jag inte - för att jag inte tränar hund 24 timmar om dagen och ibland tänker på något annat - då börjar han småmorra lite. "Skvallrar" han?

Jag är nu ganska säker på att det blir bra. Bara jag fortsätter. Får inte glömma bort det...

Jana

PS: Jag har dessutom fått en katt-beundrare. Det är jag som ge dem mest godis för att de sätter sig på ställen där de ska vara. Istället för att hoppa upp på bordet och sno hundmaten ska de sätta i i farstun. Hos oss är det nämligen precis tvärtom än hos t ex Maria Y: Hundmaten uppe, katterna på golvet. ;-)

Sedan så har jag den stora fördelen att jag bor i ett Briard-fritt rum. Det är nämligen den katten som ibland får stryk för att han missköter sig i briardögon (största felet var nog att han blev född, påstår Briarden). Med Hathil kan han däremot ligga rygg mot rygg på golvet. Just nu tycker han alltså ganska mycket om mig och mitt rum så att han gärna följer med mig. Ändå blev jag lätt förvånad när jag idag märkte för första gången att han förstår ett riktigt ord. Han kan sitt namn och så kommer han på "Pssspssspsss" men idag flög huvudet runt och han stirrade på mig när jag sa ett visst ord. Katten kan sitt första ord! Så stolt man blir. ;-)  Intressant nog är det precis samma ord som Maus (en Islandshäst) hade lärt sig. Ordet heter "Kex". ;-)