Svårt att hålla isär bloggerna (rätt plural??)..igår var det alltså Krabat-träning (se teaterblogg). Det är ganska rolig att jobba med folk som aldrig (!) haft nån tanke på djurträning. De är ju nollställda så att säga..och hittar ändå relativt direkt det där personliga till sina djur. Nu var det ju inte så att vi hade djur som kan och folk som inte kan eller tvärtom..utan det hela baserade på att skapa en relation mellan aktör och häst/hund. Jag har gått helt (nästan ;-)) ifrån tekniska anvisningar, jag är ganska övertygad att djuren kommer göra det som aktören önskar i alla fall. Bara häst/hund/människa fattar och är tillräckligt motiverad. Det är ju inte så svåra rörelser..bara gå, springa, svänga, stanna, backa. Det gör ju alla hela tiden. Det gäller bara att göra det samtidigt! ;-)

Nu är det ju tack och lov så att våra djur här oftast anstränger sig för att lista ut vad det är vi vill och det gör de naturligtvis även med andra personer (särskilt när personen i fråga har fickorna fullt med godis!).

Igår var det alltså första gången..kul var: -Johannas unghäst som var hel lugn om inte uttråkad fast hela paddocken kryllade av folk och fä, -Eva och Socki som med och mot (;-)) varandra redan har gått in i Juros roll, -att se Micah (13 år, djur-OVAN) först få hästen att backa ("man måste hålla handen så att hästen tittar rakt fram"!!) och sen jobba med Abbe, -att se Emelie ståendes på Björks rygg (vilken skillnad till förra året!), -att Tomas, Emelie och Jonathan tyckte om hästvalet jag gjorde, -att Hathil (snart pensionär) fortfarande har kul när det vankas teaterträning och -sist men inte minst...hur alla hjälpte varandra!!

Superkul träning!

tyckte i alla fall Ari

Det är inte alls sommar än. Ute är det varmt och fint men när jag doppade mina fötter i sjön, efter att Hathil och jag hade sprungit lilla rundan, kändes det som om jag stod mellan tjocka isflak. Det gjorde ont! Under tiden håller min egen hund på att simma runt runt och pipa för att jag ska komma in helt och hållet. Vilken vansinnig gubbe! Det är för kallt för att simma!

... kändes det som. Dags att plocka fram alla frisbeediskar. Äntligen!

YEAH, IT'S THAT EASY!

Nu ser det äntligen ut som om det skulle bli vår på riktigt. Vi har flera krokusar i gräsmattan, de första vilda tulpanerna kikar ut vid gödselstacken (mycket snyggt!) och just såg jag något som kan ha varit en minihyacinth framför stalldörren. Det är med andra ord dags att göra något nytt. I Hathils fall är det inte helt lätt att hitta på något som han inte har gjort än men efter lite funderingar har vi kommit på viltspår. Det har vi aldrig gjort. Absolut ingen aning om det, kul!

Förra måndagen började kursen på brukshundklubben och eftersom det handlar om något som har varit absolut förbjudet i nästan 10 år (att han stickar i skogen efter lukten av skadad vilt har inte varit min favorit hittills) var första försöket mycket svårt. Frågetecken samlade sig över hans huvud. Han fick prova en gång till och till slutet verkade han fatta. Ja, det är tillåtet att följa sin näsa och, ännu bättre, det är faktiskt tillåtet att plocka upp rådjursklöven som man hittar. KUL! Helt otroligt men jättekul!

Idag testade vi hemma på egen hand och han har fattat. Ett spår! Kul! Någonstans måste min klöv vara! Än så länge gör jag det inte så svårt, bara rakt fram, så det lite svårt att hinna med, plocka in mina proffsiga snitslar (före detta bajsbåsar, oanvända) och ta kort...

Jag känner mig förresten som en idiot när jag lägger spåret. Då går jag runt i skogen UTAN hund! Med bara en liten konstig rådjursfot i kopplet som dessutom får dras runt istället för att springa före mig, hoppa, skutta och hämta pinnar. Konstigt!

Har man hittad klöven så ska man stoppa den i sig så fort som möjligt. Synd att någon håller i snöret.

Det gäller alltså att ha något riktigt gott att byta med. Idag var det tonfisk. Mycket riktigt fick tonfiskhunden ta årets första dopp (han håller på att bli gammal, årets första dopp i mitten av april!) efteråt.

"En pinne, pleeeeease!"

Lyckad hunddag, eller hur?

Jana

Det fanns ju helt klart en anledning till fyra dagars lastträning, sådant gör vi ju inte för bara skojs skull. Vi gör det inte heller bara därför att vi är fullt medvetna om att de ska kunna lastas någon vacker dag. Sådana är vi inte, får vi välja så väljer vi att träna dem dra gummibåtar, bära på rosa mjukisfåglar osv. Vi behöver ha en deadline för att träna lastning, t ex fyra av unghingstarna ska till kliniken på TISDAG.

Tisdagens planerade upplägg såg ut så här: Lasta dem första två unghingstar, köra med dem till Färjestad, parkera dem i kliniken, komma tillbaka, hämta två till, leverera dem till Färjestad, lasta där dem första två nya vallackar, köra hem dem och hämta sedan hem dem andra två. I upplägget ingår lånad bil och lånesläp, 2 st som fraktar hästar och en hundvakt hemma.

Eftersom jag fungerade som hundvakt har jag inte så mycket koll på vad som hände i kliniken men jag kan säga att det hela inte funkade som planerad. Man fick nämligen köra fyra gånger istället för tre. I planeringen hade man glömt att kalkylera in tid för återhämtning för dem första två. När man kom fram till kliniken med dem andra två sov dem första nya vallackar fortfarande så att man fick köra hem igen för att äta lunch och hämta sedan alla fyra på eftermiddagen.

Annars var det väl inte något fel i planeringen (transportörerna får fylla på med detaljer som dem inte berättade för hundvakten under lunchen). Hästarna klev in i transporten precis som de skulle och när de kom fram till Färjestad skulle de lastas ur för första gången på ett främmande ställe. Det första som hästarna såg när de skulle lämna transporten var några grävmaskiner eftersom de tydligen håller på att bygga i närheten. Hur reagerar en unghingst på en grävmaskinarm som närmar sig transporten? Han står kvar där inne helt klart eftersom han har lärt sig att man ska stå kvar när någon försöker skrämma en. Kastar man sig bakåt får man ju inte leka längre i transporten...

De första två gick snällt in i kliniken. Sedan kom de nästa två, varav en förvandlades till åsna precis när han kom fram till klinikens dörr. Han skulle inte längre gå någonstans (anade han vad som skulle hända där inne?). Lämmeltåg genom hela anläggningen: Eva först som drar i Fleygur (eller Flegel som han kallas på gården), sedan Ari som med all sin vikt skjuter på Flegel och samtidigt har Loddari i snöret som kommer sist. Genom dörrarna, upp på vågen (OBS! Alla som tänker träna kastrering av unghingstar ska vara medvetna om att det är ytterligare ett lastningsmoment inne i kliniken! Kan vara värd att tränas extra, även om det oftast funkar med bara vanlig träning.), in i boxar...

I kliniken verkar allt ha gått bra och kl 16 var alla hemma igen, om än en smula nerdrogad. Unghingstar på knark, det väl sådant man kan vänta sig av sina vilda tonåringar när de är ute på stan för första gången...

De sista två hälsades välkomna på gården av dem andra två som sprang högt gnäggande fram till staketet för att sedan somna om en sekund senare.

Nu ska de bara lära sig att det är kul när någon tar temperaturen i bakändan. Men man får fundera lite kring upplägget där. Vill man verkligen ha fyra stycken som bråkar om att få backa in i termometern?

Jana ;-)

Tillägg: Jag tog kort i kliniken (trodde jag...), sen visade det sig att jag filmade istället, högformat dessutom... Tantvarning i allrahögsta grad! Ska skärpa mig, Ari

Vi har lasttränat unghingstarna..Första dagen fick de bekanta sig med släpet, dvs de fick hösilage i släpet. Det var slagsmål om vem som fick vara i släpet redan under första natten, de var fyra som skulle samsas om två platser. Inte så dumt upplagt visade det sig dagen därpå. Alla tyckte nämligen att det var ett förmån att få följa med oss och lära sig lastning medan de andra hingstar tittade på. Lätt som en plätt, dag två klev alla på även i grimma (man ska väl inte tro det, men klickerhästar lastar sig hellre själv utan rep för att börja med ;-)). Dag tre hade vi lite diskussioner om hur länge man står däruppe i släpet... och den här gången kom jag på att verkligen "straffa" fel beteenden, dvs hästar som kliver ur släpet utan att vi hade frågat om det, fick inte mer vara med om lastträningen! Det gjorde susen! Dag fyra började vi med störmoment... Vi har alltså försökt att få hästarna ur släpet genom att banka i väggarna, lyfta och släppa lemmen, lägga saker på dem bakifrån och lasta en häst bredvid. Och vad ska jag säga, våra hästar är smarta..de går inte ur släpet, för då är det roliga slut och man står bara uppbundet på betongplattan. Har man de inte i grimma hinner de in i släpet före oss! Wow! Så enkelt är lastträning, även med känsliga hästar, som darrade i början och till och med slängde sig ifrån släpet, bara för att hovar på lemmen låter så hemskt... Två av de är inte ens klickerhästar och var nästan ohanterade (Janas fråga: "Tror du, att han äter ur skålen?")

Ari

Det är en fråga som många ryttare har ställt sig. De flesta nybörjare undrar om det och även erfarna ryttare - konfronterad med en större eller livligare häst än de är vana vid - kan börja fundera kring det här igen. Hur tar jag mig upp i sadeln?

Här kommer en jätteenkel lösning på alla dessa problem. Hästen är för stor, stigbygeln för långt uppe? Hästen står inte stilla när du försöker stoppa foten in i stygbygeln? Prova Eva-varianten! Den visas här utan sadel men funkar lika bra med. Tar enligt uppfindarens uppgifter ca tre dagar att lära in. För storhästar rekommenderas större pall och högre staket.

Jana 

PS: Det var lite svårt att samtidigt hantera kameran och matskålen så ni får ursäkta den bitvist konstiga vinkeln. Vi ska nog försöka göra en finare film någon gång.